Här är min artikel om fördelarna med utträde som publicerades i Stockholms Fria Tidnings serie om alternativen till EU.
***
Ett liv utanför EU
Riksdagsledamoten Max Andersson resonerar kring fördelarna med att vara utanför EU. Det är möjligt för Sverige att gå ur, skriver han, och påpekar många möjligheter som skulle öppnas i och med detta, utan att möjligheten att samarbeta med EU försvinner. Demokratin vitaliseras och vi kan ta initiativ och vara föregångare, bland annat när det gäller miljö, livsmedel, djurskydd, arbetsmarknad, alkoholpolitik och flyktingpolitik.
Det finns mycket som kan skrivas om alternativen till EU. Det jag vill göra här är att titta närmare på hur ett Sverige utanför EU skulle kunna se ut, och vilka konkreta fördelar det skulle föra med sig.
Innan jag börjar är det väl säkert en och annan läsare som undrar om det verkligen är möjligt att lämna EU. Svaret på det är otvetydigt ja. Sådana frågor regleras i Wienkonventionen från 1969, och faktum är att Grönland redan har lämnat EU. Svårigheten ligger inte på det juridiska planet, utan i att få riksdagen att besluta om en folkomröstning. I dag kan ett sådant beslut kännas avlägset, men den sortens saker kan ändra sig. Om EU blir rejält impopulärt, till exempel genom att EMU kollapsar eller att EU:s militära insatsstyrkor dras in i ett misslyckat krig (som USA i Irak) så blir frågan aktuell igen. Om opinionsstödet är starkt kan en folkomröstning mycket väl bli resultatet av en regeringsförhandling. Man ska inte heller utesluta att något av de stora partierna utlyser folkomröstning som ett sätt att hantera intern splittring. Sådana saker har hänt förr.
Svenska exempel inkluderar både kärnkraften, EMU och EU-omröstningen. I valet i Storbritannien 1975 utlovade de ”Europavänliga” socialdemokraterna en folkomröstning om utträde, för att vinna röster. Tyvärr vann de inte bara det valet utan också i folkomröstningen.
Den här artikeln utgår från att Sverige lyckas lämna EU – exakt hur är inte så viktigt – och att EU kvarstår ungefär som tidigare. Vilka fördelar och nackdelar skulle vi ha av det?
• Makten kommer närmare människorna. Den största fördelen är så grundläggande att den kan tyckas självklar. Utanför EU får vi större frihet att göra det vi själva vill. Vi behöver inte lyda de beslut som EU-kommissionen någon gång lyckats baxa genom EU:s beslutsprocedur, utan vi får möjlighet att utforma lagar och regler som vi själva anser lämpliga. Det handlar helt enkelt om självstyre.
När Sverige stiftar lag, så kommer det inte alltid bli så som jag önskar, men det kommer att stämma betydligt bättre med värderingarna hos de flesta av oss som bor här i landet än om lagarna stiftas i Bryssel. När makten ligger så nära människorna som möjligt blir besluten bättre.
I ett självständigt Sverige kommer de valda politikerna också att vara ansvariga för den förda politiken. Man kommer inte längre att kunna vifta undan kritik mot dåliga lagar, som till exempel förbudet mot fildelning, genom att skylla på att det är något vi måste göra för att uppfylla ett EU-direktiv.
Utanför EU kommer väljarna att få det lättare att påverka politiken. Väljarnas makt är betydligt starkare i de frågor som avgörs på nationell nivå än när det är EU som bestämmer. En svensk opinion på, låt oss säga 50 000, irriterade väljare är ett problem för en regering som önskar bli omvald. Svenska val är så jämna att en sådan opinion kan tvinga en regering att backa – och jag hoppas se flera exempel på detta de kommande åren – men att få igenom en ändring av ett beslut i EU:s ministerråd är oerhört svårt. Där tas besluten antingen med cirka två tredjedelsmajoritet, eller med enhällighet. Om det är majoritetsröstning som gäller måste man få regeringar som innehar minst en tredjedel av rösterna att byta åsikt. Det är svårt. Om beslutet togs i enhällighet måste man få samtliga EU-länder att ändra sig. Besluten i EU är huggna i sten, och det behövs enorma ansträngningar för att ändra dem. I ett Sverige som står fritt från EU kommer det att bli oerhört mycket enklare för vanliga medborgare att påverka politiken.
Miljön behöver föregångare. Ett av de största problemen med EU är att de håller oss tillbaka. Det här problemet är allra mest uppenbart i miljöpolitiken. EU tillämpar principen att en vara, till exempel ett bekämpningsmedel som är tillåten i ett EU-land ska vara tillåten i alla. Det är resultatet av att företagens önskan om en fri inre marknad har satts före miljön. Länder får inte gå före, och det är ett problem. De stora internationella framgångarna har ofta kommit genom att någon gått före, och röjt vägen. Det mest berömda exemplet är Kalifornien som tog beslut om hårdare avgaskrav på bilarna under 80-talet, och tvingade fram utvecklingen av katalysatorer. Resten av världen tog efter. Kalifornien är en delstat i USA och alltså inte med i EU:s inre marknad, så de hade möjlighet att göra detta. Världens miljö behöver föregångare. Helt enkelt därför att det är så mycket enklare att argumentera för ett förslag när man kan visa att det redan är prövat och fungerar bra.
Om Sverige lämnar EU skulle vi kunna gå före med hårdare lagstiftning på miljöområdet och stimulera utvecklingen av bättre alternativ.
Sverige är ett rikt land, med en stark miljörörelse, och vi har råd att satsa. Särskilt med tanke på att satsningar på miljövänlig teknik har en tendens att betala sig själva genom ökade exportinkomster och fler jobb när folk vill köpa ens produkter. Om vi lämnar EU skulle vi visserligen inte längre kunna lägga våra röster i rätt vågskål de gånger ministerrådet stiftar lagar för hela EU, men man måste fråga sig hur tungt 10 röster av 345 verkligen väger. EU:s gemensamma miljöpolitik måste dessutom alltid anpassa sig efter de fattigaste medlemsländerna, och då är det svårt att vara radikal. Bra miljö kostar pengar och många medlemsländer kan inte eller vill inte prioritera nya utgifter. Det är ett av skälen till att kemikalieförslaget Reach har blivit så urvattnat. När många länder ska göra saker tillsammans måste man anpassa takten efter dem som vill röra sig långsammast. Sverige skulle kunna göra mer för miljön som föregångare utanför EU.
EU håller oss tillbaka. På den tiden när miljöpartiet, vänstern och socialdemokraterna styrde Sverige hände det då och då att vi kom överens om saker som EU helt oväntat beslutade sig för att förhindra. Det mest kända exemplet är torskstoppet 2002. När vi beslutat att stoppa fisket i svenska vatten, i ett försök att rädda torsken från utrotning, hindrade kommissionen detta med hänvisning till att det bara är EU som ska bestämma över fisket. Om det fortfarande finns torsk kvar den dag Sverige lämnar EU är jag rädd att ett av regeringens första beslut måste bli att införa torskstopp.
Ett mindre känt exempel är att överenskommelsen om att avskaffa momsen på Krav-mat hindrades med hänvisning till att det skulle vara svårt med hänsyn till EU:s regler. Samma problem gör det svårt att subventionera miljövänliga bränslen.
Det kanske mest upprörande exemplet på hur EU håller oss tillbaka är att kommissionen hindrade oss från att införa lagen om bättre villkor för minkar i pälsindustrin. Det var Frankrike som var oroligt för att den svenska lagen skulle kunna försämra konkurrenskraften för landets pälstillverkare. EU:s hand är lång.
Om Sverige lämnar EU skulle våra politiker kunna fatta beslut om betydligt bättre djurhållning. Det finns ett stort folkligt stöd för detta, och Ingvar Carlssons löfte till Astrid Lindgren om ett bättre liv för burhönorna är berömt. Det som hindrar goda förslag från att genomföras är att vi är en del av EU:s inre marknad. Om riksdagen skärper reglerna i dag så ökar kostnaderna, och produktionen flyttar utomlands till länder där djuren har det sämre. Om vi lämnar EU skulle vi få möjlighet att stoppa import av djurprodukter som framställts med oetiska metoder.
• Trygghet på arbetsmarknaden. Medan detta skrivs överväger EG-domstolen om det ska vara tillåtet för svenska fackföreningar att ta till konflikt för att motverka lönedumping här i Sverige. Utgången är djupt osäker. Om Sverige fälls i det så kallade Vaxholmsfallet öppnar det upp för företag att anställa människor till utländska löner, och lönerna i flera branscher riskerar att sänkas. Det här är ett typexempel på en fråga som EU inte borde få bestämma över. Rimligen borde väl svenska fack ha rätt att kämpa för att svenska avtal ska gälla i Sverige.
LO:s vice ordförande Erland Olausson har hotat med att LO kan byta åsikt om EU-medlemskapet om domen går dem emot. Det är nog mera snack än hockey, men en fördel med utträde redan nu är att då slipper fackföreningsrörelsen oroa sig för att EU-beslut vi inte kan påverka riskerar att slå undan grundförutsättningarna för den svenska modellen.
• Den svenska alkoholpolitiken är under hårt tryck av EU:s införselregler. Det är helt enkelt för lätt och för billigt att ta in sprit från utlandet. Om vi ska kunna bevara den i längden är det troligen nödvändigt att återinföra någon form av gränskontroller. Det blir oerhört mycket lättare utanför EU.
• Utanför EU kommer vi också att kunna minska byråkratin i jordbruket, och återta kontrollen av regionalpolitiken som EU i dag missköter. Vi skulle kunna förenkla reglerna för småföretagen och underlätta för dem att bedriva verksamhet istället för att syssla med pappersarbete.
I ett självständigt Sverige kommer vi att kunna avskaffa tullarna mot tredje världen som EU tvingar på oss. Det här handlar bland annat om ris, socker eller skor från Vietnam, men det här är inte i första hand en ekonomisk fråga, utan en moralisk. EU-tullarna är i grunden orättfärdiga, och de som drabbas är producenterna i tredje världen.
• En solidarisk flyktingpolitik blir lättare att införa utanför EU. EU har i dag djupt omoraliska regler om transportöransvar som hotar flygbolag med dryga böter om de släpper in flyktingar utan visum. Konsekvensen är att människor inte lyckas fly, eller tvingas anlita flyktingsmugglare. Utanför EU kommer vi att kunna bedriva en mänskligare flyktingpolitik.
• En utrikespolitik för global rättvisa. En gång i tiden, före EU-medlemskapet var Sverige ett land som respekterades i världen. Vi stod för vår egen linje, och vi ställde oss ofta på utvecklingsländernas sida i den internationella debatten och FN:s omröstningar. Sedan EU-inträdet 1995 har Sverige tyvärr rättat in sig i ledet, och röstar nu med de stora EU-länderna. Under folkomröstningen var det många som pratade om att vi skulle påverka EU, men tyvärr var det de som påverkade oss. Sveriges röst i världen har tystnat. Om vi lämnar EU kan den väckas till liv igen.
Frihandel och samarbete med EU kan självklart fortsätta. Det finns flera sätt att ordna det praktiskt. När det gäller ekonomin och hur vi ska organisera frihandeln med EU kan vi välja att antingen göra som Norge och Island och ansluta oss till EES-avtalet, eller göra som Schweiz och organisera samarbetet i separata frihandels- och samarbetsavtal. Detaljerna får avgöras under ”skilsmässoförhandlingarna”, men den schweiziska modellen är antagligen att föredra. Egentligen är det ganska enkelt. Men när jag höll mitt jungfrutal i riksdagen om EU var det en centerpartist som begärde replik, och försökte tala om för mig att vi inte kan isolera oss och ha det som i Kambodja! Den kommentaren är tyvärr ganska kännetecknande för nivån på svensk EU-debatt.
Studentutbytena kommer att fortsätta och vi kommer att fortsätta samarbeta med EU i Europarådet, OSSE och andra organisationer. EU-anhängarnas tal om ”isolering” är bara ett försök att skrämmas. Det kan vara värt att tänka på Grönland som har en speciell situation, men fortfarande får sex procent av BNP i bistånd från EU, trots att de lämnade EU redan 1985.