Max Andersson

”Lissabonfördraget har fallit!”

Max Andersson skriver på Europaportalen om Nej-sidans seger på Irland. Publicerad 2008-06-13.

***

Lissabonfördraget har fallit!

Det gick vägen! Lissabonfördraget röstades ned. Den brokiga samlingen irländska nej-sägare lyckades. På nej-sidan fanns allt från Sinn Fein, socialister, fackföreningsfolk och gröna gräsrötter till fredsvänner, katoliker, och en tankesmedja med rötterna i företagsvärlden. De besegrade en ja-sida som i stort sett var identisk med det irländska etablissemanget. Alla de stora partierna förespråkade ett ja. Media stod på ja-kampanjens sida. EU har blandat sig i omröstningen, och EU-kommissionen har tjuvhållit på impopulära förslag om jordbruk och militarisering för att inte störa ja-sidans vinstchanser. Men nej-sidan vann ändå.

EU-kritiken har breddats
Den irländska nej-sidans mångfald är visserligen specifikt irländsk, men den avspeglar också en internationell trend. En gång i tiden så fanns EU-kritiken antingen till höger eller till vänster i olika länder, men det blir allt ovanligare. Numera återfinns EU-kritiken över hela det politiska spektrumet. Samma utveckling är tydlig även i Sverige. Den avgörande skillnaden i EU-frågorna går istället mellan de som är en del av det politiska etablissemanget och de som inte är det.

De närmaste veckorna kommer det att skrivas mängder av valanalyser om varför nej-sidan vann. Men i väntan på detaljerade analyser som bygger på hårda fakta från opinionsundersökningarna så vill jag blicka tillbaka på den förhandsanalys jag fick mig till livs på ett vandrarhem i Slovenien förra sommaren av den irländska EU-kritikens nestor Anthony Coughlan.

Redan då kunde han se att ja-sidan skulle få problem. Fördraget undergräver Irlands neutralitet och det är uppenbart att små länder som Irland förlorar inflytande. Och till skillnad från i tidigare irländska folkomröstningar kunde ja-sidan inte erbjuda väljarna något positivt skäl att rösta ja. Han förutsåg att ja-sidan skulle vara hänvisade till att argumentera utifrån ett europeiskt grupptryck, och helt enkelt försöka ge irländarna dåligt samvete. Om det är det bästa argument man har är det svårt att vinna.

Plan B misslyckades
Den stora frågan är vad som händer med Lissabonfördraget nu. Samtliga EU-länder måste ratificera fördraget för att det ska träda i kraft, men den europeiska eliten har ju inte den minsta avsikt att respektera några folkomröstningar som går dem emot. Det som brukar hända när ett land röstar nej till att bygga vidare på den europeiska superstaten är att landet måste rösta igen, eller som i Frankrike och Nederländernas fall godkänner förslaget ändå utan att folket blir tillfrågade.

Innan den irländska folkomröstningen påstod EU-ledarna att det inte finns någon plan B för vad som händer om Irland röstar nej. Men Lissabonfördraget är i princip bara en omdöpt version av EU-konstitutionen, som ju redan har fallit. Vi befinner oss redan mitt i plan B, och den har misslyckats.

Försöker med flera småbeslut
Det är inte säkert att EU vågar pröva samma knep en gång till. Det troliga är istället att stora delar av Lissabonfördragets kommer att genomföras genom mängder av småbeslut, utan att man går den riskabla vägen att ta till fördragsändringar och frågar folken. De förslag som inte går att ta den vägen kan smygas igenom i ett anslutningsavtal för Kroatien. ”Plan C for Croatia”, som det heter på engelska.

Den utvecklingen är tyvärr den sannolika, men den innebär också att EU:s brist på demokratisk legitimitet blir helt uppenbar. EU-konstitutionen har nu fallit i två omgångar, och det är dags att den får vila i frid.

Nytt konvent behövs
Det man istället borde göra är att utlysa ett nytt och förutsättningslöst konvent för att ta fram ett helt nytt förslag till hur EU borde styras, vilka uppgifter det ska ha och hur makten ska fördelas. Ett förslag som håller för att skickas till folkomröstningar i samtliga EU-länder. Och konventet måste bestå av människor som vågar tänka fritt kring de europeiska frågorna. Till skillnad från förra gången så måste gruppen utgöras av vanliga människor, istället för att framförallt bestå av en samling åldrade proffspolitiker med en böjelse för att bygga ett Europas Förenta Stater.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. Information om vilka kakor som används och integritetspolicy.

Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.

Stäng