Max Andersson svarar på Karin Svensson-Smiths debattartikel på Europaportalen. Publicerad 2008-09-25.

***

Klimatproblemet kan lösas utan EU-medlemskap

Det grundläggande problemet med EU är bristen på demokrati. EU bestämmer allt mer och det folkliga inflytandet är mycket svagt. Istället ligger makten i EU i händerna på en byråkratisk, politisk och ekonomisk elit.

Inget folkstyre
EU är inte ett folkstyre. EU är snarare ett teknokratiskt system, med ytterst små demokratiska inslag, i vilket medborgarna inte har någon praktisk möjlighet att vare sig påverka eller utkräva ansvar för den förda politiken.

Anser man att demokratin är ett överordnat värde är EU-medlemskapet svårt att försvara. Den europeiska elitens brist på demokratisk grundsyn illustreras tydligt av att deras försök att driva igenom den nya EU-grundlagen trots och att den nu blivit nedröstad i tre folkomröstningar.

Karin Svensson Smith blundar
Karin Svensson Smith argumenterar som om hon inte förstår vad EU är. Hon blundar för att EU är en statsbildning. Istället beskriver hon EU som en blandning av bidragsorganisation för jordbruket och frihandelsområde.

I förbigående avdelar hon visserligen några kritiska ord om jordbrukspolitiken, flyktingpolitiken, och det hon kallar tendenser till militarisering, men framförallt ägnar hon sig åt skönmålning.

Hon blundar för ambitionen att utveckla EU till supermakt, och hon påstår att EU är demokratiskt. Hon talar till och med om EU som en klimatunion.

EU ett klimatproblem
Faktum är dock att EU:s politik till stor del bidrar till att förvärra klimatproblemen. Medan EU-kommissionärer håller högtidstal om vikten av att rädda klimatet så ägnar sig EU i praktiken åt att utöka flygtrafiken och bygga motorvägar. De senaste åren har till och med George Bushs USA minskat sina utsläpp mer än EU.

EU-medlemskapet innebär visserligen möjlighet för svenska politiker att driva miljöfrågor i ministerråd och EU-parlamentet. Men det är oklokt att stirra sig blind på detta. EU-medlemskapet innebär också förpliktelser som gör det svårt eller omöjligt att använda andra metoder för att jobba för en bättre miljö. Metoder som i vissa fall är mer effektiva.

På grund av EU har vi till exempel inte längre rätt att förbjuda giftiga varor av miljö eller hälsoskyddsskäl, eftersom EU vill ha en fri marknad där det land som har lägst krav bestämmer reglerna för alla.

Norge ett föredöme
Ett annat gott exempel på hur man kan arbeta för miljön samtidigt som man står fri från EU är den norska klimatpolitiken. Klimatkrisen är ett globalt problem som måste lösas på global nivå. Den stora uppgiften är att övertyga länder som Kina och Indien om att de måste avstå från att öka sina koldioxidutsläpp. Det är inte lätt att övertyga de om den uppoffringen så länge vi i den rika världen fortsätter med enorma utsläpp.

Norge har insett detta och har tagit det ambitiösa beslutet att de ska vara 100 procent klimatneutrala till år 2030, vilket är i linje med vad forskningen rekommenderar. Det norska målet får EU:s målsättning om minskningar på 20% att framstå som så otillräckliga som de faktiskt är.

Norge deltar också i den internationella klimatdebatten inför Köpenhamnsmötet. Till skillnad från EU har Norge lagt fram förslag om hur den globala klimatomställningen ska finansieras. Medan Sverige sitter tyst och still i EU-båten försöker Norge vara ett gott föredöme. Det går att arbeta med att lösa klimatproblemet utan att vara med i EU.

Flera skäl
Det finns många skäl att vilja ut ur EU. Demokratin är ett, möjligheten att gå före i miljöarbetet ett annat. Men det främsta skälet till att vi miljöpartister inte bör ändra vår politik är EU:s utveckling.

Sedan folkomröstningen 1994 har EU blivit än mer centralstyrt. EMU har blivit verklighet, alliansfriheten har blivit undergrävd, och EU har börjat bygga upp en gemensam armé. EU:s domstol har precis inlett en omfattande attack mot arbetsrätten. EU är fortfarande en byråkratisk och odemokratisk koloss. Den folkliga kritiken mot EU har visserligen ökat i många länder, men EU-eliten lyssnar fortfarande inte.

Om vi någon gång ska ändra uppfattning om EU så borde det väl rimligtvis vara först efter att vi sett att EU blivit bättre, inte som nu när vi ser att utvecklingen går i fel riktning?

Max Andersson

Riksdagsledamot (mp), Göteborg