Debattartikel publicerad i Miljöpartiets medlemstidning Grönt nr 3/2008.

***

Utträdeskravet viktigt på sikt

I höst blir det medlemsomröstning om EU. Jag är en av de riksdagsledamöter som sitter i EU-nämnden och jobbar med EU-frågorna nästan varje dag. Jag hoppas verkligen att miljöpartiet behåller målet om utträde i partiprogrammet. Det behövs.

EU är inte ett harmlöst internationellt samarbete mellan stater, utan en statsbildning i sig. EU får ständigt mera makt. Det har redan en gemensam gräns och valuta, och det finns mer än 20 000 lagar som griper in i politiken på områden så vitt skilda som jordbruk och fiske, utrikespolitik och försvarspolitik, flyktingpolitik och handel.

Det grundläggande problemet med EU är att det inte är demokratiskt. Besluten blir ofta dåliga, dels för att unionen är för stor, men framförallt på grund av bristen på folkligt inflytande. Vill man kunna påverka i EU-systemet behöver man lobbyister, och det är det framförallt storföretagen som har råd med. Det här är särskilt tydligt på miljöområdet där storföretagen gång på gång lyckas urvattna besluten.

En sak som slog mig när jag talade med folk under kongressen är hur många det är som har glömt bort att EU förbjuder oss att föra en bättre miljöpolitik. Det här brukade vara ett av våra huvudargument mot EU-medlemskapet. Om en vara, som t ex de azo-färger som bland annat används för att färga godis och som många forskare misstänker kan vara skadliga för barn, får säljas i ett EU-land så måste den vara tillåten i alla. Otroligt nog verkar det som att många miljöpartister inte längre känner till att EU förbjuder oss att ha tuffare krav på varor för att skydda miljö och hälsa.

Det är illa. Miljön behöver länder som går före och driver på utvecklingen. Om vi lämnar EU skulle vi kunna bli ett föregångsland igen.

Ett utträde ur EU står tyvärr inte på dagordningen de närmaste åren. Men det betyder inte att det inte är viktigt på sikt. Det är inte så mycket ett krav eller mål som en konsekvens av en politisk analys av vad EU är. Om man anser att EU är odemokratiskt, och inser hur oerhört svårt det är att förbättra, och är motståndare till att EU utvecklas till en militariserad superstat så är det mycket svårt att komma fram till något annat än att man helst inte vill vara med.

Om miljöpartiet ska ge upp i EU-frågan och ändra vår analys, så borde de som vill byta politik presentera några bra argument. Men när man granskar de argument som förs fram så håller de inte. EU har inte blivit bättre. All erfarenhet visar istället att EU utvecklas i fel riktning.

Det ofta framförda argumentet om att EU inte längre är någon ”rikemansklubb” efter östutvidgningen är minst sagt förbryllande. Problemet med EU har ju aldrig varit ländernas medelinkomster, utan att beslutsreglerna är odemokratiska och leder till en dålig politik. Ett odemokratiskt system blir inte bättre för att det får fler medlemmar.

I det globala perspektivet är EU visserligen fortfarande en klubb för rika länder, men problemet är ju att EU beter sig illa mot de fattiga. EU:s handelspolitik är protektionistisk. EU:s flottor plundrar världshaven på fisk. EU bedriver en djupt osolidarisk flyktingpolitik som syftar till att hålla människor ute.

Men det underligaste är ändå påståendet om att klimatfrågan skulle vara ett skäl för oss att ändra uppfattning om EU. Faktum är ju att klimatfrågan är global och kräver lösningar på global nivå. Sverige står för 0,2% av världens utsläpp och EU står bara för 14%.

Sverige kan påverka globalt genom att vara ett gott exempel på ett rikt land som lyckas minska sina utsläpp, men vårt inflytande på EU:s ambitionsnivå i klimatpolitiken är minst sagt litet. I EU är det ju de länder som vill gå långsammast fram som bestämmer takten. Klimatfrågan kräver smärtsamma politiska beslut, och det finns många länder i EU som inte insett situationens allvar. Spanien har till exempel ökat sina utsläpp med 40%. Tjeckiens president Vaclav Klaus har förklarat att han ser miljörörelsen som ett större hot än klimatförändringarna! Sådana länder kommer att hålla EU tillbaka.

EU kan inte lösa klimatfrågan. Den måste lösas globalt. Sverige kan antingen arbeta inom EU eller globalt på egen hand – som Norge redan gör med framgång. Skillnaden blir troligtvis ganska liten. Skillnaden blir definitivt inte så stor att det är väger upp nackdelen med att säga ja till att vara med i en odemokratisk superstat.

Argumenten för att byta politik håller inte. Skälen till att vara motståndare till det europeiska superstatsprojektet är fortsatt starka. Miljöpartiet bör stå fast vid utträdet och sin EU-politik.