I eftermiddags var det ett seminarium i riksdagen om de svenska EU-medlen. Enligt rubriken skulle det handla om: ”Svenska EU-medel – används de effektivt?” men den frågan sades det ganska litet om på seminariet. Istället för att diskutera om pengarna vi skickar till EU gör någon nytta, så nöjde man sig med att diskutera de stora bristerna i kontrollsystemen.

Och inte utan skäl. I ett system där man har svårt att veta om pengarna ens används som det är tänkt är det naturligtvis ännu svårare att svara på frågan om ifall pengarna verkligen gör någon nytta. Mitt intryck efter seminariet är att det inte ens görs någon ordentlig effektivitetskontroll.

Det mest intressanta med seminariet var de klara kraven från revisorerna om att det inte var mera pengar till kontroll som behövdes i första hand, utan politiska beslut om nya system som är praktiskt möjliga att kontrollera.

Sverige är ett av de länder som jobbar för att EU ska ha bättre koll på pengarna, men alla medlemsstater har tyvärr inte samma inställning. Finansminister Anders Borg kommentar förtjänar att bli en klassiker i avdelningen inlindad kritik:

”Jag får erkänna att man som svensk kanske tycker att det låter lite märkligt att de här frågorna kanske inte har en så central roll som de kanske borde ha.”

Nog för att det finns all anledning att diskutera bristerna i kontrollsystemet. Vissa saker är på väg att bli bättre, men det är inte för inte som Revisionsrätten har underkänt EU:s budget 12 år i rad. Men den stora frågan handlar ändå om det är vettigt att man slussar pengarna via Bryssel och sen slussar tillbaks dem till medlemsländerna på det här viset.

En sak är i alla fall klar och det är att det är tydligt att mängder av pengar slösas bort på halvdåliga eller usla projekt. Och det är definitivt ett problem att ett mottagarland som börjar hålla sig med kvalitetskrav riskerar att gå miste om pengar.