Via ett läsvärt inlägg hos Peter Gustavsson hittade jag en artikel av Lars Stjernqvist, där han begår hård självkritik [i en artikel i Skånska Dagbladet 16/10 2006] för hur han som partisekreterare bemötte den EMU-kritiska oppositionen inom socialdemokratin under folkomröstningen.

Inför EMU-folkomröstningen fanns det socialdemokrater på båda sidorna. Vi hade visserligen ett tydligt kongressbeslut, men i ett parti med ambitionen att samla 40 procent måste det vara högt i tak. Därför var det inte konstigt att det fanns partivänner på både ja- och nej-sidan. Särskilt inte då det var möjligt att utifrån partiets grundvärderingar resonera sig fram till både ett ja – och ett nej.

Ja, alla partier var kluvna, och därför borde vi ha kunnat leva med oenigheten. Men i stridens hetta lyckades inte jag försvara takhöjden. Jag och andra blev beskyllda för att sätta munkavle på partiets nej-sägare. Och beskyllningen var befogad. Jag hänvisade till kongressbeslutet med sådan kraft att många kände sig rejält nedtryckta.

Stjernqvist talar för ett bredare parti där medlemmar har rätt att tycka olika. I första hand handlar det förstås om att ena partiet för att kunna föra en kraftfull oppositionspolitik. Men en socialdemokrati som behandlar sina EU-kritiker som fullvärdiga medlemmar kommer naturligtvis också få det enklare att hantera EU-frågan i en rödgrön regering efter valet 2010 nästa val.

Det här är hoppfullt.