Herr talman! Ända sedan statsministern för ungefär tre år sedan upptäckte att det fanns en klimatfråga har han ägnat mycket tid åt att skryta om det svenska ledarskapet i frågan.

Han har inte bara skrutit om de åtgärder som vidtogs av Miljöpartiet och en del andra partier men som Moderaterna var emot, utan han har även skrutit om det svenska ledarskapet inom EU.  

Nu ser vi att Köpenhamnskonferensen är på väg mot ett sammanbrott. Det kanske blir någon kompromiss som täcker över oenigheterna. Men ett rimligt, rättvist och radikalt avtal som är juridiskt bindande och som räcker till för att hindra en skenande klimatkris förefaller nu mycket osannolikt. Det blir tyvärr inte mer sannolikt av det svaga besked som statsministern kommer med nu från toppmötet.  

Sveriges ledarskap i klimatfrågan är tyvärr undergrävt. Vi vann nyligen priset som dagens fossil för att vi tillsammans med EU har drivit att man ska strunta i att skogsavverkning leder till högre koldioxidhalter. Det var miljörörelsen som gav Sverige pris som dagens fossil. Det är inte direkt något ledarskap. 

Statsministern har sedan länge försökt tona ned förväntningarna på klimatmötet. Det är inte heller att visa ledarskap.  

Statsministern pratar om 7 miljarder. Varför nämner han inte att de kommer att tas från biståndet, från kampen mot fattigdomen och att behovet inte är 7 miljarder utan 100 miljarder? EU:s andel av den kollektiva skuld som den rika världen har för att förstöra klimatet är betydligt större än 7 procent.  

Med tanke på det misslyckande som vi nu troligtvis kommer att uppleva i Köpenhamn inom en nära framtid, önskar inte statsministern att han hade skrutit lite mindre och vågat lite mer, vågat försöka driva på för att EU skulle ha en radikal och stark linje inför Köpenhamnsmötet?