Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson visar att de fortfarande inte förstått hur EU och EG-rätten fungerar. Artikeln har ett visst humor-värde, om än av ett tämligen tragiskt slag när LO:s ordförande uttrycker förvåning över att EG-domstolen

[inte heller verkar] ha brytt sig om det undantag för den svenska arbetsrätten som Sverige förhandlade fram i anslutningsfördraget.

Egentligen borde man inte skratta, men att EG-domstolen struntade i ”undantaget” kan ju faktiskt ha något att göra med att det inte finns och aldrig har funnits. Vilket till exempel den gamle sosseministern Hans Karlsson skrev om i Östran nyligen. |[Död länk, artikeln hette troligen ”För lite svett i Bryssel”.]

Men det är artikelns huvudtes som är verkligt pinsam. LO-ledningen framför den minst sagt orginella tesen att Lissabonfördraget ger politiker mer makt på bekostnad av juristerna. Och deras unika argument för detta är att fördraget gör den sk kallade rättighetsstadgan juridiskt bindande.

Just det. Du läste rätt. LO-ledningen förstår inte att en juridiskt bindande rättighetsstadga per definition innebär att juristerna får rätt att sätta sig över politiska beslut.

Det finns visserligen en omfattande, och bitvis något förvirrad debatt om exakt hur mycket mer makt som EG-domstolens jurister får genom Lissabonfördraget. Den debatten kan sammanfattas med att rättsläget är oklart. Men att som LO-toppen argumentera för att EG-domstolen får mindre makt om man ger dem rätten att bestämma över mer…

Jag saknar ord.