Jag skriver om CETA och vad det kan få för konsekvenser för gruvpolitiken i Svd.

”Kanadensiska gruvbolag kan stämma Sverige”

Ceta-avtalet innehåller ett omfattande investeringsskydd med en tvistlösningsmekanism (ICS) som ger företag med omfattande affärsverksamhet i Kanada möjligheter att dra Sverige inför rätta i en specialdomstol etablerad inom ramen för avtalet. Sedan tidigare har liknande avtal använts för att stämma länder som infört striktare tobakslagstiftning, avvecklat kärnkraften eller förbjudit farliga kemikalier.

För Sveriges del riskerar detta att bli särskilt allvarligt på gruvområdet.

Kanada huserar nämligen 75 procent av världens gruvbolag, bolag som varit ytterst aktiva när det gäller att använda liknande avtal för att stämma länder som förbjudit miljöfarliga eller hälsovådliga gruvprojekt. Det kanadensiska gruvbolaget Gabriel Resources har stämt Rumänien efter att företagets gruvprojekt stoppats av miljöskäl. Företaget kräver fyra miljarder dollar i skadestånd, ett belopp motsvarande halva Rumäniens sjukvårdsbudget. Stämningen görs utifrån ett bilateralt avtal mellan Kanada och Rumänien.

I nuläget finns tolv kanadensiska gruvbolag i Sverige med investeringar som enligt kanadensisk statistik värderas till närmare 400 miljoner dollar. Det är även ett kanadensiskt bolag som är involverat i det politiskt känsliga gruvprojektet Norra kärr utanför Gränna. En liknande stämning mot Sverige som i fallet med Gabriel Resources skulle vara fullt möjlig under Ceta.

Skulle ett kanadensiskt bolag vinna en sådan stämning?

Jag vet inte. Faktum är att ingen vet. Så stort är tolkningsutrymmet i CETA. Avtalet innehåller en mycket bred definition av investeringar samtidigt som det är öppet för tolkning vad som ger företagen rätt att påbörja en stämning. För vad innebär ”uppenbar godtycklighet”, vad är att räkna som en ”berättigad förväntning”, eller vad som är att betrakta som en åtgärd som ”väsentligen berövar en investering dess grundläggande egenskaper”?

Kostnaderna för gruvbolag att operera i Sverige är extremt låga, vilket gjort oss till ett eftertraktat land för just kanadensiska bolag.
I slutändan är det den panel av jurister som EU och Kanada utifrån oklara premisser satt samman som bestämmer. Det är värt att notera att så som den svenska gruvlagstiftningen i nuläget är utformad tas miljöhänsyn sent i processen, vilket stärker möjligheten för ett utländskt bolag att kunna hänvisa till att de redan gjort en omfattande investering och haft en berättigad förväntning att få bryta.

Detta blir än allvarligare när vi beaktar den nuvarande svenska lagstiftningen kring gruvverksamhet. Den är nämligen extrem, och inte i positiv bemärkelse. Den svenska mineralavgiften är bland de lägsta i världen och uppgår endast till några promille, vilket kan jämföras med exempelvis Australien vars mineralavgift ligger på 30 procent. Därmed är kostnaderna för gruvbolag att operera i Sverige extremt låga, vilket gjort oss till ett eftertraktat land för just kanadensiska bolag.

När Högsta förvaltningsdomstolen av miljöskäl drog in det gruvtillstånd som Tasman Metals (numera Leading Edge) beviljats av regeringen för Norra kärr kallade det kanadensiska bolaget beslutet för en besvikelse, ett avsteg från hur minerallagen tillämpats tidigare samt något som skulle få skadlig och långvarig effekt på den svenska gruvindustrin. Faktum är att det kanadensiska bolaget i detta läge skulle kunna påbörja ett stämningsförfarande mot Sverige om Ceta-avtalet ratificerats.

Det finns mycket som behöver förbättras med svensk gruv- och minerallagstiftning. Mineralavgiften behöver kraftigt höjas, förbud införas mot att prospektera i naturskyddsområden och vi behöver skärpa skrivningarna i miljöbalken. Men risken är betydande att sådana åtgärder kan strida mot de åtaganden Sverige gjort i Ceta. Avtalet ger därmed kanadensiska gruvbolag ett kraftfullt verktyg för att utmana miljöprövningar och indragna tillstånd genom att ge möjlighet att stämma Sverige på miljardskadestånd. Erfarenheter från tidigare uppmärksammade fall visar på hur detta kan verka avskräckande på ny lagstiftning, då exempelvis Nya Zeeland avvaktade med att införa ny tobakslagstiftning av rädsla för att, i likhet med grannlandet Australien, bli stämda på miljardbelopp.

Även om vi på något sätt sedermera skulle ta oss ur Ceta gäller investeringsskyddet på gjorda investeringar 20 år efter att avtalet sagts upp. Vi menar att detta inte är rimligt. Riskerna med Ceta härstammar dessutom inte enbart från investeringsskyddet, utan även de paragrafer om regelsamarbete och råvaror som finns inskrivet i avtalet.

En stark och modern lagstiftning som värnar vår miljö samtidigt som vinsterna från gruvverksamhet i betydligt högre grad går tillbaka till samhället är en central fråga inte bara för landsbygden utan också för vår möjlighet att upprätthålla en levande natur som alla kan ta del av. Antingen får nu riksdag och regering omgående införa nödvändiga förändringar i lagstiftningen, eller helt enkelt säga nej till Ceta. Det är inte rimligt att framtida regeringars möjlighet att reglera gruvsektorn på detta sätt riskerar att kraftigt försämras.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker