Enligt Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier, FSI är nu ja-sidan i ledningen för första gången sedan folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994. Enligt deras sätt att mäta är opinionen nu 41 Ja mot 39 Nej. (Andra undersökningar ger ännu sämre siffror.)

FSI noterar också att medborgarnas kunskaper om EU har minskat sedan folkomröstningen. Det är nog ingen tillfällighet.

Ja-sidans ökande stöd beror dock inte enbart på att kunskaperna om EU har minskat. Samhällsvetaren John Zaller har visat att allmänna opinionen har en tendens att följa politiska ledare och debattörer. Om opinionsbildarna på ena sidan av en fråga tystnar, eller om det bara ett fåtal som lyfter en fråga resulterar det i att opinionen glider över till att stödja det som framstår som konsensus-linjen. Det är ett välkänt fenomen.

I Sverige har ingen organisation på nej-sidan lagt någon kraft på att argumentera för ett utträde ur EU sedan valrörelsen 1998. Istället har alla resurser lagts på den dagaktuella och akuta politiska striderna om EMU, EU-konstitutionen med mera. Resultatet av denna extrema fokusering på det dagsaktuella är att EU-medlemskapet fått ett betydligt större stöd i opinionen.

Konsekvensen är att människor som tidigare varit tveksamma nu beskriver sig som EU-anhängare, och att några av de som tidigare stött tanken på utträde börjar tveka när kravet inte längre drivs. Vi har alltså den paradoxala förhållandet att alla opinionsundersökningar om det svenska folkets inställning till EMU och EU-grundlagen ger oss EU-kritiker skäl att jubla, samtidigt som siffrorna när det gäller EU-medlemskapet bara blir sämre och sämre.

Om man ser till undersökningarna i alla olika EU-frågor verkar det inte som om den nya utvecklingen är resultatet av något slags växande EU-entusiasm. Om det vore så skulle EU-grundlagen och EMU också bli mer populära, men så är inte fallet. När det gäller EMU verkar det istället som att nej-sidans övertag växer.

Om jag har rätt – och enligt John Zallers teori så har jag nog det – så är inte opinionsutvecklingen ett resultat av att EU har blivit mer populärt, utan en konsekvens av att EU-motståndarna har slutat tala om utträde.

Det är dags att vi skärper oss alltså.