Skandalen med Kyotoprotokollets sk Clean Development Mechanism (CDM) börjar nu äntligen uppmärksammas.
Enligt the Guardian hävdar en ledande gestalt i branschen att det är fel på 20% av de utsläppsrättigheter som redan sålts. Enligt en av CDM-systemets egna experter borde vart tredje projekt i Indien aldrig ha fått godkännande. I vissa fall kanske det inte är fråga om inkompetens utan om rena bedrägerier.
Vi vet tyvärr inte hur illa det är ställt. Men det ser inte bra ut.
Tanken med CDM är att företag i den rika världen ska kunna slippa minska sina egna utsläpp genom att istället finansiera projekt som minskar utsläppen i länder tredje världen. Rent praktiskt går det till så att när ett nytt projekt som sägs minska utsläppen fått godkännande av CDM så får det rätt att sälja ”nya” utsläppsrätter till den rika världen. Det ser kanske bra ut i teorin, men om det nya projektet inte fungerar som det är tänkt och inte leder till utsläppsminskningar i verkligheten, så innebär systemet att utsläppen ökar.
Ett enkelt exempel på ett CDM-projekt är en fabrik i tredje världen som slutar använda kol, och istället går över till gasdrift. Det är effektivare, och släpper ut mindre koldioxid. Problemet är bara hur man ska kunna veta att projektet inte skulle ha gått över till gasdrift i alla fall?
CDM-systemet bygger på att man gör mer eller mindre intelligenta gissningar om hur många CO2-equivalenter som man lyckas spara genom en viss insats. De gissningarna har ett visst drag av godtycklighet. Till att börja med måste kalkylerna försöka bedöma vad som händer ifall projektet inte får stöd av CDM-systemet. Det är svårt. I fallet Indien säger en närmare analys att vart tredje godkänt projekt skulle ha genomförts ändå. Problemen slutar inte heller där. Projektens kalkyler blir också olika beroende på något så svårförutsägbart som hur den ekonomiska utvecklingen ser ut i framtiden.
Ett stort problem i det här sammanhanget är att vare sig säljaren eller köparen av utsläppsrättigheterna från ett CDM-projekt har något ekonomiskt intresse av att se till att utsläppsminskningarna äger rum i verkligheten. Man måste därför lita till en konsult för att verifiera kvaliteten på projekten. Men hur stort intresse har konsulten av att komma fram till det negativa resultatet att ett projekt inte förtjänar några CDM-krediter? I praktiken har konsulten ofta möjlighet att välja sina antaganden så att de ger ett önskat resultat.
I världen idag finns det idag 17 företag som sysslar med den här verksamheten. Undersökningen som Guardian rapporterar om visar att minst tre av dem är inkompetenta. Man har också avsöjat fall av att det rapporterats in rena bluffdata.
Artikeln är bitvis ganska roande:
One source who has been working closely with the CDM board had seen some companies filing reports with ”all kinds of basic errors which make you wonder if they have any idea what they’re doing”. They included an entire report in a foreign language when basic rules require it to be in English; submitting a report containing remarks such as ”we must check this before we submit the report”.
Det känns ju inte helt förtroendeingivande.
Other errors are said to be more serious, including conjuring up numbers when projects on the ground failed to provide them; giving a green light to commercial projects which make no contribution to reducing greenhouse gases; and approving existing projects which cannot claim to be part of the drive to cut emissions.
Most of the concern is around the crucial CDM test of ”additionality” – proof that a project is delivering cuts in greenhouse gases that would not otherwise have happened. In an unpublished report, one of the CDM board’s expert advisers, Axel Michaelowa, examined all 52 Indian projects which had been registered up to May 2006 and found that a third of them failed this additionality test.
Mr Michaelowa found evidence of projects supplying false information which was then accepted by the companies who were supposed to check it. In one case cited in the report, he accuses an Indian company of making statements which were ”blatantly false”. Despite his protests, that scheme was approved.
En fråga som inte ställs i artikeln är varför CDM-systemet hittills har varit så slappt gentemot företagen. Det finns en viss oro i miljörörelsen över att CDM-systemet tagit lätt på kvalitetskraven i medvetenhet om att alltför höga krav skulle kunna resultera i att tillgången på nya utsläppsrättigheter blir starkt begränsad. Oavsett hur det är med det så är min bedömning att systemet är feltänkt redan från början.
Vill du läsa mer om detta fascinerande ämne rekommenderar jag för övrigt boken Carbon Trading av Larry Lohman. Den är lång, men läsvärd.
***
Läs mer: CDM lovar att sköta sig bättre.
Hej! Intressant inlägg. Jag undrar ifall du kan nämna de 17 företag vid namn som du skriver om?
Mvh Helen
Klicka på länken.