Ett viktigt skäl till att högerkartellen vann var den taktiska skicklighet med vilken de bedrev sin valrörelse. Valrörelsen var starkt centralstyrd av kretsen kring Fredrik Reinfeldt, och både småpartier och lokalpolitiker tvingades ändra sin politik utifrån det för stunden lämpliga.

Tidningen Flammans ledare (oberoende Ung Vänster) ger ett bra exempel.

En illustration av hur extremt strömlinjeformad och lättrörlig deras kampanj varit är att moderaterna i Stockholm i sitt program föreslog att öppna upp några stora sjukhus för privatiseringar. Det var inget moderaterna gärna talade om, men inte heller förnekade. När Flamman t.ex.intervjuade den politiske sekreteraren Martin Andreasson från Stockholmsmoderaterna 31/8 2006 fick vi svaret: ”– Vi har bara ett svar att ge, och det är att driftformen inte är viktig. Det enda väsentliga är att folk får vård i tid.”

Helt annat blev läget när Socialdemokraterna och Göran Persson började attackera sjukhusprivatiseringarna. Först fick Persson avvikande svar från en pressad Reinfeldt. En vecka senare kunde Reinfeldt triumferande meddela att storstadsallianserna hade kommit överens om att det inte skulle bli några privatiseringar. Luckan var täckt. Truppen hade bytt position. Göran Persson sköt in sig på ett ställe där ingen stod kvar.

Hur bemöter vi detta inför nästa val? Det här sättet att bedriva valrörelse kan inte förenas med interndemokrati. Varken miljöpartiet eller vänstern kan överlämna kontrollen över våra valrörelser till det största partiets kampanjstab på det sätt som borgarna gjort.

Flammans artikel förtjänar att läsas i sin helhet. Även om borgarna kommer att vara mindre lättrörliga i nästa val – då de måste släpa på en ryggsäck fylld av 4 års regeringsbeslut – så är det här något vi måste klara av att bemöta.

Min tro är att vi måste angripa dem på områden de inte kan retirera från, som EU-frågan och den undergivna inställningen till USA.