Flexibilitet – en tredje väg ur EU:s kriser

EU-kommissionen har presenterat olika scenarier för unionens framtid. Förslagen visar att de har tagit intryck av Brexit och insett att planerna på en EU-stat är orealistiska för tillfället. Mycket talar för att kommissionen efter remissrundan kommer att prioritera enligt följande:

– utvidgningen till fler medlemsländer fryses på obestämd tid

– nya lagar och förordningar begränsas i huvudsak till ett fåtal strategiskt viktiga områden (migration, säkerhet och konkurrens)

– ett EU i två olika hastigheter

Det är bra om EU-kommissionen tvingas dämpa sin ambition om ”en allt fastare sammanslutning” med alltmer överstatlig EU-makt. Vi tror inte heller på idén om ett EU i två hastigheter där några kärnländer som Tyskland och Frankrike bygger en EU-stat som de andra förväntas ansluta sig till så småningom.

Den som är realist inser att våra olika länder är det grundläggande demokratiska elementet i EU. Detta har varit tydligt under den ekonomiska krisen, då många länder först och främst prioriterat de nationella intressena. Den demokratiska förankringen i EU-projektet är också svag.

Samtidigt är det orimligt att överlåta EU-kritiken till högerpopulistiska partier. De har inte några rimliga svar på dagens frågor om globala klimathot, växande klyftor och arbetslöshet. Det finns ingen väg tillbaka till en inskränkt nationalism av 1900-talsmodell. Europas länder behöver samarbete – inom och utanför EU.

Vi avvisar en EU-stat men säger också nej till nationalism med stängda gränser. Vi vill istället föreslå en tredje väg för ett flexibelt EU enligt följande:

1. Selektiv harmonisering av lagar

Detta innebär överstatlighet på vissa områden som till exempel miljö, klimat och energiomställning, men samtidigt möjlighet att föra tillbaka makt till medlemsstaterna i andra frågor. Exempelvis skulle vissa länder kunna få möjlighet att lämna EMU. Den fria rörligheten bör inte längre vara överordnad miljö och mänskliga rättigheter.

2. Koalitioner mellan de som önskar (”variabel geometri”)

Det finns redan en formell möjlighet i EU till ”fördjupat samarbete” (enhanced cooperation) där grupper av medlemsstater kan gå ihop om mer än 75 procent av EU-länderna godkänner det. Denna möjlighet kan förenklas och uppmuntras, så att utrymmet ökar för de länder som vill införa gemensamma regler kring exempelvis basinkomst, finansiella transaktionsskatter eller flyktingmottagning över en miniminivå.

3. Öppning mot omvärlden

De flexibla lösningarna möjliggör även en ny öppenhet mot omvärlden, där länder som Storbritannien och Norge kan vara med i vissa delar utan att tvingas delta i alla. För att bli en ledande kraft i hanteringen av globala utmaningar så som klimatproblem, reglering av internet, skatteflykt, fredsbevarande med mera, bör EU öppna upp för mindre strikta avtal med länderna runtomkring. De nya associationsavtalen bör inte vara blockbildande och förespråka en viss ekonomisk politik, utan snarare flexibla och anpassade för att passa båda parter.

Dessa förslag på flexibla lösningar kan verka utopiska, men är i själva verket mer trovärdiga än de som dominerar debatten. Att fortsätta som i dag riskerar att fördjupa EU:s kris, och de extrema alternativen EU-stat eller inåtvänd nationalism är orealistiska. Ett flexibelt EU där länderna kan välja hur och på vilka områden de vill ha överstatlighet, men också kunna gå ur samarbeten, är en mer rimlig väg framåt. Det är också en väg som är betydligt mer attraktiv än ett EU i två hastigheter.

Om vi låter Brexit vara en väckarklocka och griper denna chans till förändring, kommer grogrunden för den inåtvända högerpopulismens frammarsch att kunna hejdas.

Max Andersson, EU-parlamentariker (MP)

Peter Wahl, ordförande i tyska tankesmedjan WEED