”EU:s nya mineralpolitik urholkar miljöskyddet vid gruvbrytning”

Gruvdrift kan ge stora miljöproblem. Det kan innebära stora ingrepp i naturen, ökad energianvändning, användningen av kemikalier samt stora mängder avfall som måste tas om hand under mycket lång tid efter driften har tagit slut. Avfallet kan innehålla farliga kemikalier, tungmetaller och radioaktivitet.

Det senaste decenniet har det varit många konflikter kring utvinning av råvaror från vår berggrund. Det har handlat om Shells planer på skiffergas i Skåne, planerna på en järnmalmsgruva i Gállok i Norrbotten och ett planerat kalkbrott på Gotland.  I flera av dessa fall har miljöaktiva överklagat gruvtillstånden och fått rätt. Dessa strider har därigenom bidragit till att skynda på förverkligandet av EU:s miljökrav i den svenska lagstiftningen. Domen om Ojnareskogen på Gotland i torsdags bekräftar detta.

EU:s miljölagar skulle kunna vara ett verktyg mot negativ gruvexploatering i Sverige. Men den rapport jag presenterade i går avslöjar också en motsatt trend, där starka krafter i EU verkar för urholkning av miljöskyddet vid gruvbrytning.

I samband med höjningen av råvarupriserna i början av 2000-talet ökade oron för EU:s råvaruförsörjning. Detta är bakgrunden till att unionen nu arbetar med ett europeiskt innovationspartnerskap (EIP) om råvaror. En styrgrupp på hög nivå har tillsatts. I gruppen sitter bland annat kommissionärer, ministrar och andra företrädare för en rad europeiska regeringar, företrädare för industrin och forskning samt någon enstaka företrädare för civilsamhället. Miljörörelsen saknas nästan helt. Denna sneda fördelning är ett generellt problem i EU.

År 2013 föreslog EIP:s styrgrupp (med bland annat den dåvarande svenska miljöministern Lena Ek) en särskild klassning på EU-nivå av områden med vikt för mineralutvinning. Detta skulle vara ett slags EU-motsvarighet till det svenska riksintresset för mineraler. Gruvbrytning skulle därigenom få en särskild status i avvägningen mot andra intressen. I praktiken skulle detta försvaga miljöskyddet i relation till exploateringsintresset just på gruvområdet. Förslaget bearbetas nu i EU:s beslutsprocess.

EU:s art- och habitatdirektiv är viktigt för miljön och den biologiska mångfalden. En arbetsgrupp inom EIP har föreslagit att det ska omvandlas till ett direktiv om hållbar utveckling, där sociala och ekonomiska faktorer skulle få större spelrum. Det låter kanske bra. Men i praktiken skulle detta stärka exploateringsintresset på bekostnad av miljöintresset. En utredning i EU har också varit inne på att försvaga art- och habitatdirektivet.

Det ekonomiska avtal om investerarskydd, handel och regelsamarbete som EU förhandlat med Kanada (CETA) kan också komma att få konsekvenser på gruvområdet i Sverige.

Investerarskyddet ger utlandsbaserade företag rätt att stämma nationalstater inför särskilda tvistlösningspaneler. Företag kan stämma nationer om de anser att deras investeringar har minskat i värde till följd av olika typer av ageranden från regering och myndighet. Dessa grunder har åberopats i en rad stämningar under andra avtal, också på gruvområdet.

I avtalet eftersträvas också ”maximal förenkling” av tillståndsprocesser. En annan del av CETA syftar till att regelverken i EU och Kanada blir mer lika varandra. Kanada har en mycket stark gruvindustri, samtidigt som det finns skillnader i regelverken både på nationell nivå inom EU och på provinsnivå i Kanada. Om EU skulle införa starkare krav på miljöhänsyn inom gruvområdet som avviker från Kanadas skulle det strida mot andan i avtalet.

Bland de slutsatser som miljöengagerade kan dra av detta är att det är viktigt att ta vara på de möjligheter som EU-politiken ger att förbättra miljön i Sverige, och att det är viktigt att påverka vad som beslutas i Bryssel.

Som miljöengagerad EU-parlamentariker kommer jag att arbeta för att:

Max Andersson (MP)         EU-parlamentariker