Peter Sain ley Berry, redaktör för Europaworld totalsågar Margot Wallströms European Citizens Consultation projekt i en mycket rolig artikel på Euobserver.

The first of these meetings, involving 200 citizens from Germany, has just taken place. The randomly chosen Germans, said the organisers, ’expect Europe to play a leading role in environmental and energy policy and to show greater commitment to energy efficiency and renewable energies. The citizens would like to live in a Europe with common immigration and integration policies and that speaks with one voice. They also want a European family and social policy to be put on the agenda.’ Well, well!

Hans argument är lätt förenklat att det hela

• bara är en massa kostsamt trams som ingen kommer att bry sig om i alla fall, och
• politik är något som ska skötas av partierna.

Det första av detta kan man nog hålla med om. Han fortsätter:

No-one surely could object to the views being put forward by these German citizens. We should all like to live in a Europe with common immigration and integration policies. But the sort of common policy you want may be a world away from the common policy I want. Yes, we all approve of a family policy on the European agenda – but what kind of family policy?

Ursäkta, men vi är faktiskt många som inte vill att EU ska bestämma över detta. I Sverige är vi nog en majoritet som inte vill att polska politiker ska bestämma över vår familjepolitik, inte mer än vad vi vill att danskarna ska bestämma över vår invandring. Men för frälsta EU-anhängare som redaktören för Europaworld är det otänkbart att vi ens existerar.

Den Europeiska eliten lever i sin egen värld. Och det visar sig även i hans förslag till alternativ. Istället för att låtsas lyssna på vad folket tycker i skendemokratiövningar som Plan D föreslår han att man ska ge pengarna till de så kallade Europapartierna så att de kan anställa fler politiska sekreterare.

Had the time and resources now being devoted to blind alley of European Citizens Consultation been devoted instead to fostering policy and party development at the European level, then democracy might at last be taking a step forward.

Det är så dumt att det är gulligt.

Hur vore det om vi politiker började lyssna på människor på allvar istället? Och inte bara lyssnar, utan ger dem makt på riktigt?