I stället för att öppna den svenska marknaden för ännu mer tullfritt antibiotikakött är det hög tid att lantbrukare som agerar hållbart skyddas från snedvriden konkurrens från kött producerat med bristfälliga regelverk. Det skriver jag i Land Lantbruk.

I en debattartikel menar moderaten Christofer Fjellner att den av Miljöpartiet föreslagna skatten på antibiotikakött är ”plakatpolitik”.

I stället för åtgärder vill Christofer Fjellner se mer av den typ av handelsavtal som straffar de lantbrukare som upprätthåller en restriktiv antibiotikaanvändning. Det kan allvarligt undergräva kampen mot antibiotikaresistens.

Miljöpartiets förslag om att utreda en skatt på så kallat ”fulkött” syftar till att ge svenska bönder möjligheter att konkurrera på lika villkor och värna vår restriktiva antibiotikaanvändning.

Det är också en åtgärd som skickar en tydlig signal om att vi inte accepterar köttproduktion där antibiotika används rutinmässigt till friska djur. Att Christofer Fjellner både motsätter sig vårt förslag och dessutom vill se mer av handelsavtal som Ceta rimmar illa med hans påstående om att ta antibiotikaresistensen på allvar.

För faktum är att just de handelsavtal som Fjellner refererar till som en lösning riskerar att kraftigt förvärra problemet. I Ceta-avtalet ökas drastiskt den tullkvot på nöt- och fläskkött som Kanada beviljas på EU:s marknad, samtidigt som avtalets hållbarhetskapitel saknar efterlevnadsmekanismer.

Den kanadensiska produktionen präglas av användning av tillväxthormoner, rutinmässig antibiotikaanvändning och bristande djurskydd. Även om Ceta inte tillåter export av kött som behandlats med tillväxthormon får en viss mängd kött producerat med närmast obefintligt djurskydd och omfattande antibiotikaanvändning säljas tullfritt på EU:s marknad.

Detta blir än mer problematiskt när EU även i andra avtal ger länder stora tullkvoter. I förhandlingarna med Mercosur (Brasilien, Argentina, Paraguay och Uruguay), en region vars köttproduktion likt Kanada präglas av omfattande antibiotikaanvändning till friska djur, förväntas EU erbjuda en tullkvot som är dubbelt så stor som i Ceta.

Om Christofer Fjellner får som han vill står vi alltså inom kort inför en situation där stora mängder kött producerat med rutinmässig antibiotikaanvändning och bristande djurskydd landar på EU:s marknad. Detta snedvrider konkurrensen mot svenska lantbrukare som har helt andra regler att följa och därmed högre produktionskostnader.

Att straffa de bönder inom Sverige och EU som är restriktiva med antibiotikan kan knappast vara ett framgångsrecept för den som vill åtgärda antibiotikaresistensen.

Att antibiotikaresistensen är ett problem som berör hela mänskligheten är jag och Christofer Fjellner helt eniga om. Men det räcker inte att inse att vi har ett problem, det krävs också åtgärder.

I stället för att öppna den svenska marknaden för ännu mer tullfritt antibiotikakött är det hög tid att lantbrukare som agerar hållbart skyddas från snedvriden konkurrens från kött producerat med bristfälliga regelverk.

På det viset kan vi minska antibiotikaanvändningen samtidigt som vi slår vakt om svenska djurskyddsstandarder.