Statsvetaren Sverker Gustavsson har skrivit ett riktigt intressant alternativ till EU:s Berlindeklaration. Han har utgått från principen att regeringscheferna borde säga vad de egentligen tycker.

Tyvärr missar han att peka på EU-anhängarnas grundläggande tankefel. Han är själv ett av dess offer.

Utrikespolitiskt har vi lyckats bryta med det handlande i termer av maktbalans som var helt dominerande under tiden från 1648 till 1945. Byggandet av ömsesidigt förtroende har ersatt strid på kniven som huvudsakligt europeiskt rättesnöre. Att krig på nytt skulle kunna utbryta mellan dagens unionsländer är otänkbart. Inrikespolitiskt betalar vi denna framgång. För den goda sakens skull har vi valt att bryta med principen om effektivt och allomfattande folkstyre, som var innebörden av det demokratiska genombrottet för hundra år sedan. Rösträtten har inte inskränkts men väl principen att de förtroendevalda är ytterst ansvariga för samhällsutvecklingen.

Återigen är styrelseskicket blandat. I våra dagar är det inte mellan kung och folk som makten är delad, utan mellan folkstyret ländervis och en överstatlig samlingsregering. För säkerhets skull har vi dessutom valt att låta makten över marknaden och myntet utövas av en fristående domstol och en demokratiskt frikopplad centralbank.

Den eviga freden har köpts till priset av en återgång till principen om maktdelning med krafter utom räckhåll för väljarna. Låt oss säga som det är och våga stå för detta. Detta är vår grundläggande värdering och den menar vi oss kunna försvara.

Den fråga Sverker Gustavsson inte lyckats ställa är om demokratin offrats i onödan? Tänk om det inte behövs en överstatlig samlingsregering för att säkra freden?

För när man granskar argumenten för detta låter det ytterst osannolikt. Under större delen av efterkrigstiden var de dåvarande EG-länderna allierade mot varandra i en militärallians som stod under hot från Sovjetunionen. Hur svårt är det att hålla samman då?

Men det grundläggande skälet till att EU-länderna hållit sams är att i demokratiska länder så tål inte folket att man går i krig mot andra demokratier. Demokratier krigar inte mot varandra. EU-anhängare avskyr att erkänna det, men det är demokratin och inte EU som ligger bakom freden. Under större delen av sin historia har EU huvudsakligen ägnat sig jordbrukspolitik och tullmurar, vilket ju har ytterst lite att göra med fred.

De politiker som väljer att offra demokratin på integrationens altare blundar för att det är ett offer som görs i onödan.