En människa som äter för mycket kan inte kompensera det genom att betala någon annan för att banta. Men ett land som konsumerar för mycket kan betala för att ett annat land minskar sina utsläpp. Åtminstone på pappret kan Sverige kompensera sina CO2-utsläpp genom att investera i projekt långt utanför våra gränser.
De partier som vill göra så lite som möjligt för klimatet, som Moderaterna, vill gärna ge företräde åt billiga minskningar utomlands. De blundar för att Sverige behöver minska våra egna utsläpp på riktigt för att driva på teknikutvecklingen och vara ett internationellt föregångsland. Och de verkar inte ha lyssnat på kritiken mot systemet.
Sverige, som de allra flesta andra industrialiserade länder, köper utsläppsrätter från projekt för att följa sina åtaganden om utsläppsminskningar under Kyotoprotokollet. Projekten utformas under Clean Development Mechanism (CDM) som är en av Kyotoprotokollets tre flexibla mekanismer. Men den här typen av klimatkompensering har fått kritik för att inte bidra till hållbar utveckling lokalt och för att inte på riktigt kompensera för utsläpp.
I veckan träffas förhandlare från hela världen i Bangkok för att diskutera implementeringen av Parisavtalets regelbok, och bland annat kommer frågan om CDM-projektens fortlevnad upp.
FN:s klimatkonvention menar att globala utsläppsminskningar ska göras så ”kostnadseffektivt” som möjligt. CDM-projekt gör det möjligt att genomföra utsläppsminskningar där det är billigast. I praktiken innebär detta att CDM-projekt anläggs i länder i Globala Syd där mark, arbetskraft och andra resurser är billigare än i andra delar av världen. En del av Sveriges utsläppsminskningar sker därför inte i Sverige utan i projekt i länder i Globala Syd.
Men CDM-projekten handlar om att plocka lågt hängande frukter i klimatpolitiken. Det är därför de är billiga. Projekten bidrar inte till de nödvändiga utsläppningsminskningarna i industrivärlden som kräver teknikutveckling och systemförändringar som att ställa om transporterna och energisystemen.
CDM-projekten är också tänkta att bidra till hållbar utveckling lokalt i länder i Globala Syd genom att en del av inkomsterna från försäljningen av utsläppsrätter ska gå till lokala utvecklingsprojekt. I teorin ska CDM-projekt gynna lokalsamhällen, men i praktiken ser det annorlunda ut.
Tvärtemot har projekten kritiserats av forskare för att inte bidra till hållbar utveckling. Negativa sociala konsekvenser har drabbat människor som bor i lokalsamhällena och det finns exempel där de till och med skapat ökad fattigdom och lett till konflikter. Därför finns det nu de som menar att FN:s klimatkonvention bör ta tillfället i akt och tänka om när det gäller fortsättningen för CDM-projekten.
Klimatkrisen behöver ses ur ett rättviseperspektiv. Köp av utsläppsrätter från CDM-projekt tillåter länder som Sverige att ha en högre ekonomisk tillväxt och inte ändra på vår ohållbara livsstil. Vi kan minska vår klimatpåverkan långt bortom Sveriges gränser och tillgodoräkna det i Sverige eftersom den svenska staten investerar i projektet. Detta samtidigt som projekten sker på bekostnad av människor i ekonomiskt fattiga länder, vars mark, vatten och försörjning tas i anspråk för att lösa en klimatkris som inte är skapad av dem.
Den ekvationen går inte ihop.
Men politiker i Moderaterna och kampanjorganisationer som Timbro förespråkar enkla lösningar som att betala för att slippa minska våra egna utsläpp. Underförstått menar de att bördan för att minska utsläpp ska bäras av människor som inte har råd att köpa sig fria. Ur ett snävt ekonomiskt perspektiv där man blundar för konsekvenserna av en fortsatt klimatkris är det kanske ”effektivare” att fattiga bönder i Afrika drivs ifrån sina gårdar än att vi höjer bensinskatten i Sverige. Men det betyder inte att det är en rimlig politik – det är motsatsen till klimaträttvisa.
Det finns också tveksamheter i frågan om CDM-projekt verkligen genererar reell utsläppskompensering. Kritiker menar att projekten inte kompenserar för utsläpp utan i själva verket bidrar till ökade utsläpp genom att de tränger undan riktiga utsläppsminskningar. Forskning från Stockholms Internationella Miljöinstitut (SEI) visar att det finns en risk för dubbel-räkning av utsläppskompensering, och det skadar projektens legitimitet när det kommer till att bidra till minskade utsläpp.
Alla CDM-projekt kan inte dras över en och samma kam. Men systemet som helhet är problematiskt.
Vad händer när Parisavtalet börjar gälla?
Det är oklart vad som kommer att hända med CDM efter att Kyotoprotokollet träder ur kraft år 2020. I teorin skulle CDM-mekanismen kunna finnas kvar eftersom den i sig själv inte har något slutdatum. Regelboken för hur Parisavtalet ska tillämpas ska beslutas om i december i år på FNs klimatförhandlingar och det är troligt att det avgörs då. Artikel 6.4 i Parisavtalet är uppbyggd på samma logik som CDM och ger länder möjlighet att kompensera sina utsläpp genom att investera i projekt som ska bidra till hållbar utveckling. Artikeln föreslår en ny mekanism som skulle kunna löpa parallellt med CDM, om Kyotoprotokollets länder inte bestämmer sig för att avveckla CDM-mekanismen. Men själva CDM kan också fortlöpa utan Kyotoprotokollet, och skulle kunna regleras för att passa under Parisavtalet istället.
Oavsett vilket så är det tydligt att marknadsbaserade lösningar kommer att finnas kvar som en enkel och billig del-lösning för rika stater att kompensera sina utsläpp. Om vi ska lära oss av CDM och ta kritiken i beaktning behöver regelverket utformas så att det inte underminerar klimatmålen.
Det är viktigt att arbeta för verkliga minskningar av utsläppen. Sverige, som andra industrialiserade länder, bör ta ansvar för våra historiska utsläpp som nu drabbar oss alla – men allra värst människor i länder från Globala Syd.
Vi kan inte alltid slå två flugor i en smäll. Erfarenheterna av CDM-projekt visar att det är svårt att tackla två stora problem samtidigt; klimatkrisen och global fattigdom. CDM-projekt, som riskerar att medföra negativa sociala konsekvenser, får inte bli en extra börda för utvecklingsländerna. Lokal hållbar utveckling ska genomföras tillsammans med lokalsamhällen och med aktörer som är bra på utvecklingsprojekt. Det sker bäst genom bistånd. Inte som en del av ett kostnadseffektivt klimatkompenseringsprojekt.
Att enbart göra stora satsningar på CDM-projekt är inget alternativ till en seriös klimatpolitik. Sverige kan bättre än så.