Stora system är oftast korkade system. EU är ett mycket stort system.

Den västtyska regionen Lüneburg strax söder om Hamburg är en synnerligen välmående pendlarregion med en vacker stadskärna, stigande huspriser och stark befolkningstillväxt. Den har precis erhållit 8 miljarder kronor i EU-stöd [död länk].

Det kan tyckas konstigt att bidragen hamnar i Lüneburg. Egentligen är de avsedda för platser där inkomsten är mindre än 75% av EU:s genomsnitt. Men Lüneburg är ett ställe där man bor, inte där man arbetar. Varje morgon så lämnar tjänstemännen sina villor, sätter sig i sina BMW och åker in till kontoret i Hamburg. Och EU:s statistik baseras inte på hur mycket pengar människor har, utan på var inkomsterna tjänas in. Enligt den statistiken är rika Lüneburg mycket fattigt.

I ett litet och överblickbart system känner människor ansvar och försöker rätta till problem när något är uppenbart fel. I ett stort system så rycker man på axlarna och skriver ut en check på 8 miljarder.

Pengarna ska enligt uppgift användas till en ny motorväg, men också till en förbättrad tågtrafik.

En sak som slår mig med EU är dess enorma spårbundenhet. Saker fortsätter att göras fel år efter år, trots att nästan alla håller med om att det är fel. Det handlar inte bara om prestige. De få som förlorar mycket på förändringar kämpar ofta hårdare än de många som har lite att vinna. Tänk bara på EU:s jordbrukspolitik. Det finns inget som säger att EU kommer att ändra sina regler bara för att det är uppenbart orättvist till förmån för Lüneburg.

Så det kan vara mödan värt för svenska över- och medelklassreservat att undersöka möjligheterna att registrera sig som EU-regioner. Ställen som Täby, Vellinge och ett eventuellt självständigt Askim borde rimligen kunna ro hem miljardbelopp de också.