Det pågående bråket om EU:s arbetstidsdirektiv har nu resulterat i att EU-kommissionen hotar stämma samtliga EU-länder med undantag av Italien och Luxemburg. [död länk]

Bakgrunden är den att EG-domstolen för några år sedan kom med den oväntade tolkningen att jourtid som till exempel en läkare tillbringar på ett sjukhus (i bästa fall sovandes, men dock närvarande och möjlig att väcka om han behövs) ska räknas som vanlig arbetstid. Därmed faller den under EU-reglerna om hur mycket en arbetstagare har rätt att arbeta per vecka. Detta orsakar naturligtvis en del problem. I bästa fall så krävs det rejäla omorganisationer, och anställning av fler läkare för att uppfylla de nya kraven EG-domstolens beslut leder till. På några ställen, till exempel i glesbygden, finns det en oro för att det blir läkarbrist och att sjukhusen därför måste minska sina öppettider.

Förslaget till ett nytt arbetstidsdirektivet handlar bland annat om att anpassa lagstiftningen och mjuka upp reglerna så att den kan ge vettiga resultat trots vad EG-domstolen ställt till med.

Jag är inte emot det här förslaget. Det orsakar visserligen en massa krångel och implementeringsproblem, men en del av kritiken är överdriven. Förslaget behöver inte heller tillämpas riktigt så stelbent som det ibland låter som.

Men att EU-kommissionen nu kan hota med att stämma 23 av 25 medlemsländer för att inte följa de gällande reglerna, tyder på att det är något väldigt fel med det sätt som EU tar beslut på.

Först tar EU beslut, som innehåller oklarheter. Sedan gör EG-domstolen självsvåldiga tolkningar som ändrar innehållet i det som beslutats. Det är inte rimligt.

Låter det bekant?

Det är precis en sådan utveckling som Eva-Britt Svensson (v) varnar för när det gäller tjänstedirektivet.