Borgarna vann. Vad var det som gick fel? Hur skulle vi ha gjort istället?

Till att börja med måste man konstatera att Fredrik Reinfeldt tillämpade Tony Blairs trianguleringsstrategi på ett mycket skickligt sätt. Strategin gick ut på att närma sig motståndaren och lägga sig i mitten. Inspirationen från Tony Blair och New Labour är uppenbar. Han döpte till och med om sitt parti till Nya Moderaterna. Likheterna mellan Reinfeldt och Tony Blair slutar inte där, men det får bli ett tema för en senare post.

Det var nämligen inte högerkartellen som vann det här valet. Det var socialdemokraterna som förlorade det. Miljöpartiet gjorde inte heller allt rätt – våra affischer var till exempel lite väl svårtolkade – men det vi kunde gjort bättre hade inte ändrat valutgången. Jag ser främst tre skäl till att det rödgröna samförståndet förlorade valet.

Problemet Persson
Till att börja med har vi Göran Perssons bristande populäritet. Efter så många år vid makten hade Göran Perssons speciella charm börjat flagna. Det var fler som röstade emot Persson än mot socialdemokraterna. Göran Persson hade sin formtopp 2002, men nu var han för trött för att kunna göra sitt bästa. Det syntes mycket tydligt i slutdebatten på SVT. Den lysande retorikern från förra valrörelsen hade aldrig gjort sådana dundertabbar som att säga ”pigjobb” eller påstå rakt ut att borgarna ville införa en pensionärsskatt. Han kämpade väl, men han var mycket långt från att vinna den överlägsna seger han brukade vara kapabel till. En sådan insats hade kunnat rädda valutgången, men när Göran Persson höll sitt slutanförande kändes det som han redan visste att valet var förlorat.

Så vad skulle vi gjort istället? Det är möjligt att Göran Persson hade kunnat vinna väljarnas sympatier genom att tydligt och klart annonsera sin avgång tidigare i valrörelsen. Det hade förändrat hela situationen. Människor som nu röstade för Perssons avgång hade istället röstat på socialdemokraterna för att ge honom en avskedspresent. Ett sänke hade förvandlats till ett flöte. En sådan strategi använde sig Erlander av i sitt sista val, och Tony Blair försökte nyligen tillämpa något liknande. Men så skedde inte. Kanske det fanns goda skäl. Efterklokheten skulle vara en utmärkt rådgivare om man bara kunnat dra nytta av dess råd på förhand.

Enigast i handling – men inte i ord
Det andra stora skälet till att vi förlorade var att högerkartellen lyckades framställa oss det rödgröna samförståndet som splittrat i jämförelse med de själva. På den rödgröna sidan har vi samarbet i 8 år och lyckats ena oss om 16 budgetar i rad. De hade bara fått ihop ett valmanifest. Skillnaden är gigantisk, både mätt i decimeter pappershögar och som ett uttryck för praktisk politik, men det lyckades vi aldrig förklara. Istället fastnade vi i en diskussion om maktens former, där socialdemokraternas vägran att erkänna att hela regeringsunderlaget skulle vara med i regeringen efter valet gjorde det möjligt för borgarna att framstå som mer enade än oss som ändå tillsammans haft makten i åtta år. Jag har viss förståelse för Perssons motvilja mot att erkänna att vänsterpartiet skulle tas in i regeringen – den kommunistdebatt som fördes inom vänstern för några år sedan hade säkert skrämt bort en och annan väljare i så fall – men Ohly har skött den här frågan bra i år och om det hanterats väl hade det varit ett betydligt mindre problem än de rödgröna samförståndspartiernas oförmåga att framstå som enade visade sig vara.

Bristen på tydliga skillnader
Det tredje skälet till att vi förlorade är bristen på tydliga skillnader. Reinfeldt använde sig av trianguleringsstrategin och lade sig så nära socialdemokratin han kunde. På det ekonomiska området lovade han till och med ”vad än socialdemokratin föreslår när det gäller vård, skola och omsorg så skall vi föreslå mer”. Socialdemokraterna lät detta ske, och klarade inte av att bemöta denna strategi. Istället för att presentera en egen politik med så tog de till det ineffektiva motdraget att försöka överdriva vidden av de negativa aspekterna på högerkartellens förslag. I viss mån så gick socialdemokraterna i opposition redan innan de förlorat valet.

Socialdemokraterna försökte också möta den Reinfeldtska trianguleringen med en kontratriangulering. När högerkartellen till exempel kommit överens om att avskaffa fastighetsskatten, så tog sossarna fram ett eget förslag om att sänka den. Istället för att avlägsna sig från borgarna gick man dem till mötes.

Det är inte så man vinner val mot en motståndare som vill att de politiska skillnaderna mellan blocken ska vara så små att väljarna kan unna sig lyxen att rösta på kandidaten med trevligast leende.

Vad socialdemokraterna borde gjort är istället att avlägsna sig från borgarna. De borde ha gått åt vänster upp på politiska höjder dit borgarna inte kunde ha följt efter. De borde till exempel ha lyft utrikespolitiken, och kritiserat USAs ”krig mot terrorismen”. En sådan linje hade borgarna haft mycket svårt att bemöta. De tyska socialdemokraterna lyckades vända ett gigantiskt underläge och ta plats i en regeringskoalition i det senaste valet just genom att lyfta kritiken mot USA.

En annan bra fråga att lyfta hade varit EU-frågorna. Socialdemokraterna borde ha utlovat en folkomröstning om konstitutionen. Göran Persson har kommit med många kritiska uttalanden om EU förr när läget varit lämpligt. Han har en övertygelse om värdet av mellanstatlighet – en övertygelse han tyvärr inte omsatt i handling alltför ofta – och med sin trovärdighet i egenskap av statsminister hade han lätt kunnat dra upp en ny skiljelinje i politiken mellan det rödgröna laget och det blå. Han hade kunnat börja tala om att ta tillbaka makt från EU, kritiserat EU-domstolen, och förklarat att delar av den fallna konstitutionen är okloka och ångrat i ljuset av folkomröstningarna i Holland och Frankrike att han ställt upp på dem. En sådan linje hade gett röster och varit fullkomligt omöjlig för borgarna att ta efter. Den hade också varit en förnuftig anpassning till den poltik den rödgröna majoriteten ändå skulle ha följt i händelse av valseger. Skillnaden mellan de blåa och de rödgröna lagen hade blivit tydlig, och i bästa fall hade borgarnas försök att svara fått dem att framstå som splittrade.

Det är ingen mening att gråta över spilld mjölk. Men det är mindre än 4 år kvar till nästa val, och nu gäller det att vi drar lärdom av erfarenheterna.