Den här veckan duggar de EU-kritiska jubileumen tätt. Idag är det 14 år sedan Danmark röstade nej till Maastrichtfördraget. Må vara att EU-vännerna redan under valvakan deklarerade att man var tvungen att ha en ny folkomröstning då folket röstat fel, men idag 14 år senare ser vi att Nej-et ändå lett till bestående segrar.

Danmarks undantag från EMU och det militära samarbetet som bara var tänkta att gälla tills de kunde tas bort har permanentats. Sverige och Storbritannien står utanför EMU, och vi klarar oss bra. Norge, Island och Schweiz är fria från EU. Konstitutionen har fallit i två av EU:s grundarländer. Trots att vissa EU-ledare överväger alla möjliga fula knep för att blåsa liv i den så är det tveksamt om de kommer att lyckas. EU-projektet är i gungning.

Det är möjligt att allt detta kunde ha hänt segern den 2 juni förutan. Jag tror det. Jag hoppas det. Jag vill gärna tro att när tiden för en idé och en rörelse är inne så kommer den att blomma. Om det inte är en sak som utlöser blomstringen så blir det en annan.

Men det är ändå så att segrar föder segrar. Och den 2:a juni 1992 var dagen då den EU-kritiska rörelsen började att vinna. Det danska nej-et fick gensvar över hela västeuropa. Den utlöste en intensiv debatt i Storbritannien och ledde till en mycket jämn folkomröstning i Frankrike i vilken majoriteten av de boende i Europa röstade nej. I Sverige och Norge gav det nej-sägarna medvind. EU-entusiasmen bröts och folk började ifrågasätta projektet. Jag var själv med upplevde skillnaden.

Det finns de som betvivlar värdet av den politiska kampen. Men varje seger – även en seger som senare urholkas – skapar bättre förutsättningar för nya segrar. Nu har vi börjat vinna på allvar. Så länge vi står i vägen blir det inget Europas Förenta Stater.

Historien står inte på superstatens sida. Historien står inte på någon sida. Men de senaste 14 åren ser det onekligen ut som att historien har arbetat för oss.