Debattartikel 2008-11-20
***
Lissabonfördraget och grundlagsändring
Idag röstar riksdagen om Lissabonfördraget. Det är ett förslag på ny grundlag för EU, och den överväldigande majoriteten av ledamöterna har varken läst det eller satt sig in i vad det innehåller.
Träder fördraget i kraft innebär det en stor överflyttning av makt från Sverige till EU. Det urholkar riksdagens ställning och därigenom principen om att makten i Sverige utgår från folket. Beslutet är också mycket svårt att ändra. Trots detta kommer en majoritet av partierna anta fördraget utan att folket har fått säga sitt. Förutom den uppenbara anledningen att det kan bli ett nej i en folkomröstning, vill vissa partier dessutom till varje pris undvika att fördraget blir en valfråga.
Mycket tyder på att fördraget kräver en ändring av Sveriges grundlag, och alltså förutsätter två beslut med mellanliggande val. För att undvika detta har majoriteten tvingats ägna sig åt juridiska krumbukter. Bland annat har Konstitutionsutskottet hävdat att det inte strider mot principerna för statsskicket om riksdagen med ett klubbslag tar beslut som innebär att det som står i regeringsformen inte längre gäller.
När Sverige gick med i EU var en av förutsättningarna att riksdagens ställning inte skulle urholkas i väsentlig grad. Lagrådet menar i sitt yttrande att så redan har skett men att den ytterligare makt som överförs i det nya fördraget är mindre relativt de tidigare maktöverföringarna och därför kan tillåtas. Det statliga institut som har till uppgift att forska om dessa frågor, SIEPS, konstaterar å sin sida att Lissabonfördraget undergräver riksdagens ställning ytterligare.
När det råder oenighet om hur mycket makt som överförs är det rimliga är att beslutet om Lissabonfördraget föregås av en grundlagsändring. Riksdagen bör alltid hålla ett säkerhetsavstånd till möjliga grundlagsbrott. Dessutom kan fördraget ändå inte träda i kraft utan att samtliga medlemsländer har godkänt det, och Irland har redan sagt nej i en folkomröstning. Det finns alltså inga skäl till brådska. Såvida inte skälet är att man vill isolera irländarna och pressa dem att ändra sitt beslut.
Lissabonfördraget innebär att EU tar ännu steg mot att bli en statsbildning, med gemensam president, utrikesminister och lagstiftning utan folklig förankring.
Förslaget innebär att allt fler EU-lagar ska tas med kvalificerad majoritet, vilket förskjuter makten ytterligare till de stora ländernas förmån. Sveriges förmåga att stoppa dåliga förslag halveras. Det är det regeringen talar om när de säger att fördraget leder till ett mer effektivt beslutsfattande.
Fördraget innehåller också ett principbeslut om ett gemensamt försvar vilket fördragets anhängare har varit ytterst ovilliga att diskutera konsekvenserna av. Det är anmärkningsvärt att en så avgörande fråga skyfflas under mattan. En annan brist är att fördraget inte ger Sverige rätt att stå utanför EMU. Danmark och Storbritannien har sådana skrivningar, men regeringen hävdar att det inte behövs.
Lissabonfördraget är inte bara kontroversiellt här i Sverige. Irländarna har rösta ner det och i stort sett samma förslag föll i folkomröstningar i Holland och Frankrike år 2005. Och opinionsmätningar tyder också på att fördraget skulle ha fallit i många andra länder om folken hade fått rösta. När medborgarna förkastade förslaget i Frankrike och Holland beslutade ett stort antal av Europas ledare att helt sonika ställa in sina folkomröstningar eftersom de saknade folkligt stöd.
I samtliga folkomröstningar om den nya EU-grundlagen så har det politiska etablissemanget, med understöd av medierna, slutit upp på ja-sidan. Motståndet består av en bred och brokig blandning av gräsrötter och oberoende akademiker, socialister och gröna, konservativa, fackföreningar, fredsvänner, och liberala bloggare. Mönstret är välbekant för oss svenskar sedan EMU-omröstningen.
Det går en ny politisk konfliktlinje i den europeiska debatten mellan det politiska etablissemanget och medborgarna. Det bådar inte gott för framtiden att eliten driver igenom den nya EU-grundlagen utan folkligt stöd.