”Låt företag slippa lagra information om oss”

Det pågår en märklig kurragömmalek i svenska rättssystemet. Det handlar om det framväxande övervakningssamhället. Senast dömde Förvaltningsrätten Tele2 att fortsätta lagra all information om vilka vi ringer, försöker ringa, mejlar och sms:ar, liksom när och varifrån vi gör det. Internetleverantören Bahnhof  hotas samtidigt med höga böter om man inte lagrar data på samma sätt.I våras ogiltigförklarade EU-domstolen EU-direktivet om datalagring med motivet att det var oproportionerligt och utgjorde ”ett synnerligen allvarligt ingrepp i våra grundläggande rättigheter”.

I flera andra EU-länder har man därför självmant avskaffat den datalagring som framtvingats av direktivet i fråga. Tele2:s begäran att få det svenska införandet av direktivet prövat i EU-domstolen har hittills mötts med kalla handen.

Sveriges har en historisk bakgrund av att försvara mänskliga rättigheter där de hotas runt om i världen. Ändå ser vi alltså i dag några privata företag, som säljer data-och teletjänster, agerande som de mänskliga rättigheternas försvarare mot våra svenska myndigheters försök att skaffa kontroll över våra kommunikationer. En märklig rollfördelning kan tyckas.

Vi behöver påminna oss att mänskliga rättigheter instiftats just med insikten att makt är problematisk, och att ett lagskydd behövs för att hindra makthavare att ingripa mot sina medborgare på ett otillbörligt sätt. Kontroller, registreringar och övervakningar under försäkran att det är ”för vårt eget och samhällets bästa” kan komma från politiska ledare som vill skydda sin egen eller sin organisations position, eller bara har för stark lust att bestämma och en övertygelse att de vet hur saker ska vara.

Under 1900-talet kritiserade vi skarpt diktaturerna som ägnade mycket kraft åt att övervaka sina invånare och kontrollera deras kommunikation. Med internets framväxt har det blivit så lätt att massövervaka att även västerländska demokratier frestats att införa det i betydligt större skala än tidigare, särskilt efter 11 september 2001. Massövervakning utgår ifrån att vi alla är potentiella brottslingar. Vi förväntas stå ut med att riskera fastna i näten när myndigheterna trålar efter misstänkta beteenden eller härkomster. Och sekretessen möjliggör en godtycklighet som inte kan kritiseras.

Vi var några som hoppades på en vändpunkt i EU-domstolens dom. I stället mobiliserade regeringen den gamle rikspolischefen Sten Heckscher, som i en utredning sa att man kunde fortsätta kräva datalagring, liksom Post- och Telestyrelsen, som agerar med viteskrav mot dem som söker följa EU-domen, och senast Förvaltningsrätten, som erkänner att ”lagring som föreskrivs i svensk rätt är mer omfattande än den som ålades leverantörer i datalagringsdirektivet”, men ändå vill ha kvar lagringen eftersom ”det inte är möjligt att på förhand veta vilka personer som kan bli inblandade i allvarliga brott eller på vilka platser brott kan komma att begås”.

I ett gott samhälle behandlar staten medborgarna med förtroende. Massövervakningen bygger på motsatsen.

Nu blir det spännande att se vad den nya regeringen gör. Enklast vore att avskaffa kravet på massövervakning. Nu när direktivet fallit i domstol borde det vara lätt för Socialdemokraterna att slå vakt om Sveriges internationella rykte och trovärdighet som försvarare av mänskliga rättigheter i världen. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har alltid varit mot datalagringen, och nu när Centern inte längre är bakbundet av ministerposter har de chansen att återuppväcka sin integritetspolitik. I så fall finns det en riksdagsmajoritet för att stärka rätten till privatliv.

Max Andersson (MP)

EU-parlamentariker

Anders Erkéus

webbredaktör www.eusverige.se