Jag har tillbringat dagen med att studera slutsatserna från det Europeiska Rådets senaste möte, och analysera på vilket sätt det nya fördraget kommer att skilja sig från EU-konstitutionen och dagens fördrag.

Just nu prioriterar jag att skriva artiklar framför att blogga men här är i alla fall några saker i korthet.

Allvarligt syftande EU-nördar kan notera att det som beslutades i midsommras inte var ett riktigt fördrag, utan bara ett synnerligen detaljerat mandat till en regeringskonferens i sommar/höst, som går in i detalj om vad den ska besluta. Mandatet är dock förvillande likt en fördragstext, så det är inte undra på att det blandas ihop.

Kort uttryck så är det nya fördraget inget nytt fördrag. Det är EU-konstitutionen i nya kläder. Eller kanske rättare sagt gamla kläder. Tanken med EU-konstitutionen var att man skulle slå samman Romfördraget och Maastrichtfördraget till en text och lägga till en del nyheter så att den blev ungefär en fjärdedel längre. Nu gör man istället så att de ändringar som skulle har förts till EU-konstitutionen istället fördelas ut på EU:s grundfördrag. Innehållet är i det stora hela oförändrat men paketeringen är ny.

Det finns en del saker som har ändrats men det är mest symboliska saker och marginella förändringar. EU-konstitutionen byter namn till Reformfördrag, utrikesministern får en ny titel, etc… Bland de mer intressanta nyheterna finns att Storbritannien fått en del undantag som gör det möjligt för regeringen att försöka krångla sig undan en folkomröstning. Exakt vad undantagen innebär på sikt är svårt att avgöra i dagsläget. Den största enskilda förändringen är dock att Polen lyckades skjuta upp övergången till den nya röstningssystemet med dubbla majoriteter (som ger mycket mer makt åt de stora medlemsländerna) ända fram till 2017.

Men i det stora hela så är det nya Reformfördraget ungefär samma sak som den EU-konstitution som röstades ned i Frankrike och Nederländerna år 2005.

I Sverige har Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Junilistan gått ut med krav på folkomröstning. Det pågår intensiva diskussioner om folkomröstningar i Holland, Irland, Storbritannien och Danmark. På Irland verkar det ganska säkert att folket kommer att få uttala sig.