Regeringen har nu bestämt sig för att lägga ner Kommittén för EU-debatt. Det finns de som är ledsna [död länk], och de som är något gladare. Själv tillhör jag kategorin försiktigt positiva. Kommittén har haft i uppdrag att stimulera EU-debatten i Sverige, och även om de har försökt att vara någorlunda objektiva så har de inte riktigt lyckas.

Min bild är att kommittén, även om den genomfört ett antal hyfsade arrangemang, huvudsakligen har fungerat som ett slags demokratiskt alibi – ett sätt för det officiella Sverige att säga att vi i alla fall försöker diskutera EU-frågor – samtidigt som kommitténs aktiviteter naturligtvis har haft en klar slagsida åt det EU-positiva hållet.

Kommitténs nedläggning kommer troligen innebära att det blir mindre EU-debatt i Sverige. Det är synd. Men man kan inte beordra fram en EU-debatt uppifrån. De EU-positiva partiernas främsta intresse när det gäller EU-frågan är ju nu som förut att försöka undvika diskussion.

Det finns två skäl till detta. Det ena är att folket är betydligt mer EU-skeptiskt än de EU-vänliga partierna och att de därför går omkring med en viss oro för att förlora röster om EU-frågorna börjar diskuteras; men det handlar inte bara om det. Det handlar också om hur partierna prioriterar sitt opinionsarbete. Man måste komma ihåg att varje gång en socialdemokrat eller moderat talar EU med sina väljare så förlorar de ett tillfälle att tala om något deras väljare är mer intresserade av att tala om.

EU är ett elitprojekt som ligger långt från människors vardag. En smart moderatpolitiker ska tala om saker som skatt och bidrag för att vinna sina väljare, en socialdemokrat ska tala om kampen mot arbetslösheten. Därför gör socialdemokraterna och moderaterna helt rätt – rent valtaktiskt – när de undviker att tala om EU-frågan.

Den här oviljan att tala om EU-frågorna har inte Kommittén för EU-debatt förmått väga upp. Det var nog inte heller avsikten.

***
Lästips: Tomas Melin kritiserar Jonas Morian.