Min recension av Knapptryckarkompaniet har blivit publicerad i Grönt.

Knapptryckarkompaniet

Efter åtta år i riksdagen bestämde sig Anne-Marie Pålsson för att inte kandidera för omval. Istället har hon skrivit boken Knapptryckarkompaniet som ger en fascinerande inblick i hur det är att sitta i riksdagen för moderaterna. Enligt författaren är det en värld där ledamöterna ringaktas, avvikande åsikter bestraffas med utfrysning, och blind lojalitet mot ledningen är det viktigaste kriteriet för att få uppdrag.

”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat”, ska statsministern ha skällt ut ledamöter som ifrågasatte FRA-lagen.

Men det här är i grund och botten inte en bok om Reinfeldt, utan om riksdagen. Sverige är ett av de länder i den demokratiska världen som har de minst självständiga parlamentarikerna, och författaren söker förklaringar i maktens strukturer. Hon lägger också fram flera förslag på förbättringar. Men det märks att hon har begränsad erfarenhet av den politiska världen utanför moderaterna.

Bokens främsta behållning är nog att den så tydligt visar hur vi inte vill ha det i vårt parti, den dag vi kommer in i regeringen. Boken får mig också att känna stolthet över den gröna partikulturen där beslut föregås av diskussion, människor respekteras, och yrkanden automatiskt går till omröstning utan att det ses som en misstroendeförklaring. Det är bra för ett parti att ha maktdelning, två språkrör, rotationsprincip, och självständiga valberedningar. Det är värt att slå vakt om.

Max Andersson