I veckan avslutades klimatförhandlingarna i Bonn. Under två veckor har förhandlare från hela världen samlats i Bonn för den årliga mellansessionen under UNFCCC, i år med fokus på att försöka enas om hur världen ska gå vidare med implementering av Parisavtalet. Dessa mellansessioner är viktiga tillfällen för parterna att ses, och för-förhandla. Det finns mer tid att prata med varandra om olika positioner, och det är en bra tidpunkt att stämma av vad som behöver hända inför nästa COP.

Ambitionen är satt, nu är det dags för aktion och implementering. För det behövs alla aktörer, beslutsfattare lika mycket som civilsamhälle och privat sektor. De nya ordförandena för Ad-Hoc Working Group on the Paris Agreement är två kvinnor från länder som hittills inte imponerat i klimat-sammanhang, men som nu förhoppningsvis ökar sin ambitionsnivå – Nya Zeeland och Saudi Arabien.

Saudiarabien visade i Bonn upp en helt annan sida än i Paris, där de motsatte sig vare steg mot ett mer ambitiöst avtal. Nu har de istället engagerat sig i konstruktiva förhandlingar – ett viktigt steg framåt. Överlag så verkar parterna ha flyttat fram sina positioner, och samarbetsviljan är stor även om de gamla konfliktområdena finns kvar. Vem som ska ta ansvar, och hur mycket alla ska bidra är ständiga frågor i dessa sammanhang. Hänsyn ska tas till alla länders olika kapacitet och resurser, samtidigt som länder hittills är olika drabbade, och har olika historiskt ansvar för utsläppen. Det är komplicerat minst sagt.

Tydliga politiska riktlinjer är nödvändiga för att sätta rätt kurs för vårt klimat. I Paris var flyg- och sjötransportindustrin på plats och efterfrågade just detta, men utan resultat. Denna sektor har hamnat utanför avtalet, trots att den har en stor påverkan på hur avtalet kommer kunna implementeras då transport står för en så stor andel av världens utsläpp koldioxid. Tyvärr var dessa viktiga diskussioner inte heller en del av agendan i Bonn. Förhoppningsvis kommer vi kunna trycka på för att detta ska diskuteras på kommande klimatförhandlingar i Marrakesh. Allt annat är oansvarigt. Särskilt nu när vissa beräkningar ger oss fem år att bli koldioxidneutrala innan vi är beroende av negativa utsläpp, och då kommer att behöva ta bort koldioxid från atmosfären på konstgjord väg. Detta kräver teknik som inte finns idag. Vi måste ta allt större kliv framåt i våra ambitioner för att inte hamna i en så osäker position.

För att inte förlora ”Paris-andan”, så har länderna gått försiktigt framåt dessa veckor, och nästan undvikit de känsliga frågorna. Ingen vill trampa någon på tårna och riskera att omkullkasta avtalet. Förhandlingarna handlade istället främst om vad som händer om Parisavtalet ratificeras i förtid; om transparens mellan länderna; och om finansiering. Viktigt nu är att den Gröna klimatfonden, som Sverige bidragit med fyra miljarder kronor till, kickar igång. Finansieringen är inte tillräcklig än, men det finns pengar, och nu måste fonden börja dela ut bidrag till projekt. Vi måste börja gå från ambition till aktion.

I november återsamlas världens länder i Marrakesh för COP22. Under tiden ser jag fram emot att fortsätta vårt arbete i EU-parlamentet för att höja ambitionerna och möjliggöra en snabb ratificering och implementering av Parisavtalet.