Jag och Staffan Dahllöf skriver i Dagens Samhälle om EU-budgeten.

Staffan är författare till rapporten ”EU:s budget: Vem betalar? Vem spenderar? Någon som kontrollerar?” som bland annat argumenterar för mer öppenhet om vad EU-pengarna går till, och ger en bra allmänorientering om EU-budgeten och de politiska knäckfrågorna inför den stora omförhandlingen av långtidsbudgeten som nu håller på att dra igång.

* * *
Ge allmänheten insyn i EU-budgeten

Varje år betalar vi svenskar omkring 2 300 kronor per person till EU:s budget. Det motsvarar hela statsbudgeten för svenska försvaret. Ändå är EU-budgeten näst intill omöjlig att överblicka och sätta sig in i. I höst startar förhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget.

Samtidigt pågår förhandlingar om Brexit och en reformering av jordbrukspolitiken vilka bägge har stor bäring på budgeten. Nu är läge att bygga politiska allianser för ökad öppenhet om vad EU-pengarna går till och vilken nytta de tillför medborgarna.

Storbritanniens utträde ur EU, Brexit, innebär att uppskattningsvis sex miljarder euro kommer att saknas i EU-budgeten. Det finns en påtaglig risk att Sverige kommer krävas på en högre EU-avgift, trots att vi redan har den högsta avgiften per capita. Den förre EU-kommissionären Mario Monti som fått i uppdrag att se över EU:s framtida intäkter har redan föreslagit detta genom ett slopande av alla rabatter till EU-avgiften, något som Sverige hittills har gynnats av.

EU:s budget omfattar i dag cirka 150 miljarder euro, mer än Sveriges hela statsbudget. Omkring 75 procent av budgeten består av olika stöd och bidrag. Den enskilt största utgiftsposten på 39 procent går till jordbruksstöd och landsbygdsutveckling och nästan lika mycket går till regionalstöd. Det är högst berättigat att ifrågasätta om dessa pengar läggs på vettiga saker och om det är effektivt att de ska behöva ta omvägen via Bryssel.

Den vanligaste kritiken mot EU-budgeten gäller jordbruksstödet. Stödet har kritiserats för att gynna överproduktion, monokultur, användning av bekämpningsmedel och för att ha slagit sönder marknader i tredje världen. Sverige kan inte sägas ha gynnats av EU-stödet som snarast ersatt mycket av det tidigare nationella jordbruksstödet.

Sedan Sveriges EU-inträde har dessutom den svenska självförsörjningsgraden minskat stadigt och många, framförallt mindre, jordbruk har lagts ned.

Efter valen i Frankrike och Tyskland under våren och hösten kommer förhandlingarna om EU:s nya långtidsbudget, som ska börja gälla från 2021, att dra igång. Inför detta har vi tagit fram en rapport som ser över EU:s budget. Några av de viktigaste slutsatserna och rekommendationerna i rapporten är följande:

All information om EU:s intäkter och utgifter bör samlas på en central referensportal. Mycket information finns tillgänglig på nationell nivå men paradoxalt nog saknas möjlighet till en europeisk överblick. Informationen finns ofta bara på mottagarlandets språk, vilket till exempel gör det svårt att granska EU-stöden i det korruptionsdrabbade Rumänien.

Allmänheten skall kunna se och förstå hur EU:s politik finansieras och vad pengarna går till, för att kunna utkräva ansvar både från beslutsfattare och de som mottagit stöd.
Alla utbetalningar av stöd bör villkoras med krav på öppen redovisning av mottagare och belopp, vilket inte sker i dag.

De här förslagen kan tyckas banala och självklara: politiker och väljare måste få veta hur våra gemensamma resurser spenderas för att kunna fatta informerade beslut och ta ställning. Men det gör dem inte mindre angelägna, tvärtom är det chockerande att man har accepterat sådan brist på insyn i hur skattemedel spenderas.

När Storbritannien nu lämnar EU uppstår ett stort hål i unionens plånbok och budgetförhandlingarna kan bli betydligt svårare än tidigare.

Det rimliga är att dra ned på de utgifter som inte har ett tydligt visat mervärde för hela Europa. Troligen finns det bidrag inom både jordbruksstödet och regionstödet till rika länder som bör fasas ut.

Framförallt måste vi se över hur anslagen används i dag innan diskussionerna inleds om hur mycket pengar som skall anslås i framtiden, något som också EU:s revisionsrätt har föreslagit. Desto mer öppenhet det finns om EU:s budget, desto lättare kommer det vara att reformera den i framtiden.

Max Andersson, EU-parlamentariker (MP)
Staffan Dahllöf, författare till rapporten ”EU:s budget – Vem betalar? Vem spenderar? Någon som kontrollerar?”