EU:s bankunion riskerar vid en ny bankkris att bli allt för dyr, komplicerad och långsam samt dominerad av de största EU-länderna. Jag skriver i Europaportalen om varför Sverige ska tacka nej till EU:s bankunion.

***

EU:s bankunion – inget för Sverige

EU arbetar med att skapa en bankunion med bland annat en gemensam akutmottagning för att hantera bankkollapser. Det pågår en utredning om ifall Sverige ska gå med i bankunionen och riksdagen förväntas ta ställning i frågan under mandatperioden.

I en nyskriven rapport varnar nationalekonomen Stefan de Vylder för riskerna. ”För svenskt vidkommande finns det inga fördelar med att gå i borgen för länder och banker med långt sämre säkerhet än Sveriges” skriver han. Jag instämmer i detta.

Om vi går med i bankunionen kan våra skattebetalare tvingas stå för kostnaden för bankkrascher som skapats av beslut som vi inte haft något inflytande över.

Ett oroande aktuellt exempel är händelseutvecklingen i Italien där den nya regeringen föreslagit en budget med stora underskott. Vid en ny lågkonjunktur kan Italien hamna i en ekonomisk kris som även drabbar bankerna. De länder som är med i EMU och på sikt bankunionen får då räkna med att stå för kostnaderna.

Komplicerad samverkan vid kris

Bankkrisen i Sverige på 1990-talet slog hårt mot många svenskar, men regeringen och riksbanken agerade resolut och tog vårt land ur krisen. Om vi går med i bankunionen ska motsvarande kriser istället lösas i en komplicerad samverkan mellan EU-kommissionen, de europeiska finansministrarna, den europeiska centralbanken och nationella tillsynsmyndigheterna, vilket inte bäddar för den stringens och snabbhet som behövs i krislägen.

Den så kallade resolutionsfonden, som kan låna ut pengar direkt till krisande banker och som bankunionen bygger upp, borgar för ett långsamt beslutsfattande, segdragna förhandlingar med de starkaste parterna (läs tyska och franska intressen) som dominerande aktörer. Det vore inte bra för Sverige.

Lägre krav på bankerna

Bankunionen ställer lägre krav än de som gäller idag för de svenska bankerna. Den räddningsfond för krisande banker som byggs upp i Sverige är också avsevärt större i förhållande till vår BNP och de svenska bankernas tillgångar än den gemensamma resolutionsmekanism (SRM) som ska stå för kostnaderna  i bankunionen. Det är risk att den inte räcker till.

Euron är felkonstruerad och gör ekonomiska nedgångar djupare och längre. Den globala finanskrisen 2008 drabbade hela västvärlden men har slagit extra hårt mot fattiga länder i euroområdet som Grekland, Spanien, Portugal och Cypern. Länder som Sverige som stått fria från EMU har klarat sig betydligt bättre. Det finns också en stabil majoritet i Sverige mot ett EMU-medlemskap.

Formellt undantag från euron

Inför EU-folkomröstningen 1994 lovade ja-sidan att Sverige kunde stå fria från euron, men i EU-avtalet står det att vi ska gå med när förutsättningarna finns. I ett krisläge kan övriga EU-länder komma att sätta stor press på oss att ge upp kronan. Det är därför viktigt att Sverige ser till att förhandla sig till en fördragsfäst rätt att stå fri från EMU liksom den som Danmark har. Jag arbetar för detta i EU-parlamentet och hoppas att en ny regering kommer att göra detsamma.

Vi behöver också reformer som skyddar oss som inte är med i EMU. Det finns en risk att beslut i eurogruppen påverkar alla länder i EU. Vid en fördjupning av valutaunionen är det därför viktigt att de länder som inte är med i EMU får rätt att sitta med på eurogruppens möten och tala om de frågor som angår alla. Storbritannien lyckades få stöd för en sådan reform innan Brexit-omröstningen, men förslaget har lagts på is då britterna valde att lämna EU.

Det skulle vara lättare att få till stånd trygghetsgarantier för de länder som står fria från EMU om det är fler länder än Danmark som har rätt att göra det permanent. Arbetet för att säkra rättigheterna för länder som står fria från euron behöver därför gå hand i hand med vi säkrar permanenta undantag för de länder som önskar sådana.

Bankunionen innebär stora ekonomiska risker för skattebetalarna och Sverige bör säga nej till medlemskap. Inför nästa fördragsändring bör vi också begära ett permanent undantag från valutaunionen.