Tidigare idag röstade EU-parlamentet nej till det så kallade SWIFT-avtalet om att EU ska överlämna information till USA om människors bankärenden. Miljöpartiet var emot, och den bästa förklaringen till varför förslaget är en dålig idé är Eva Franchells krönika i Aftonbladet.

[…]USA vill ha full kontroll över EU-medborgarnas privatekonomi. Europa, däremot, får ingen tillgång till amerikanska transaktioner. Det är USA som är polis och Europa som hyser den misstänkta terroristen. Vad du än handlar, vilka du än skickar pengar till. CIA tar sig härmed rätten att granska vad du gör.

Enligt avtalet har de amerikanska myndigheterna ingen skyldighet att respektera Europas dataskyddslagar. En medborgare som granskas har ingen möjlighet att få rättslig prövning. I EU kan personuppgifterna sparas i fem år, men i USA får de sparas i 90 år.

Enligt avtalet kan all information skickas över till USA utan någon redigering. För europeiska och svenska företag innebär det att deras ekonomiska information kan lämnas ut.

Christian Engström jublar över omröstningen, och socialdemokraten Göran Ferm skriver bra om varför parlamentets beslut är ett nederlag för den ansvariga EU-kommissionären Cecilia Malmström. Men han missar att det också är ett nederlag för Fredrik Reinfeldt.

Under ordförandeskapet drev Sverige nämligen igenom förslaget i ministerrådet sista dagen innan Lissabonfördraget trädde ikraft, just för att hindra EU-parlamentet från att få mer inflytande i frågan.

Det är många EU-parlamentariker som är kritiska till SWIFT-avtalet, men det är också många som är upprörda över det sätt som det beslutades. Det kan ha påverkat omröstningen. Det var knappast det som Reinfeldt ville åstadkomma. Eller som Henrik Alexandersson formulerade det före omröstningen:

Oavsett hur voteringen går, så har Reinfeldt lyckats skaffa sig många nya ovänner. Han har lyckats vara både ”ond” och inkompetent samtidigt, typ.

Det här är knappast en fjäder i hatten för det svenska ordförandeskapet, men en delseger för integriteten.