Vänsterpartiets EU-parlamentariker Jens Holm har noterat Marias utspel i EU-frågan.

Miljön är ett av skälen till att hon har bytt fot. Jag håller inte med. Jag har svårt att ha särskilt mycket fördragsamhet med en av de få organisationer i världen som kan tvinga länder att försämra sin miljöpolitik. I EU är marknadskraven överordnade miljö- och folkhälsa. Ett enskilt medlemsland får inte ha en mer progressiv lagstiftning på områden som kan komma i strid med den inre marknaden. Och detta omfattar dessvärre en gigantisk mängd områden.

Därefter radar han upp en lång rad med exempel på där EU ligger som en våt filt över progressiv miljöpolitik.

Klart läsvärt.

Nu är jag inte särskilt orolig inför vare sig kongressen och medlemsomröstningen om EU – mitt stalltips är att vi som har drömmer om ett annat Europa kommer att vinna med en majoritet på omkring 70% – men Jens Holms utmärkta inlägg ger anledning att vara orolig för vad som händer om Peter och Maria mot förmodan lyckas avveckla vårt EU-motstånd.

För faktum är att ett miljöparti som gett upp vårt EU-motstånd inte längre kommer att kunna kritisera bristerna i EU:s miljöpolitik utan att lägga sig vidöppet för attacker om att vi fortfarande bara är negativa. ”Du måste se det positivt…” kommer det att heta, och när EU gång på gång beslutar om åtgärder som bara skrapar på ytan utan att lösa problemen så kommer partiet allt för ofta berömma dem som steg i rätt riktning.

I praktiken betyder språkrörens linje att vi kommer att få svårt att lägga fram relevant kritik när det gäller EU och miljön. Om miljöpartiet skulle bli positivt till EU måste vi också börja betrakta dess miljöpolitik som positiv. Annars hänger inte det politiska budskapet ihop. Det räcker med att läsa Marias ledare i Grönt för att se att tendensen att börja betrakta EU:s miljöpolitik genom ett rosenfärgat skimmer redan har börjat.

Vänsterpartiet kommer däremot att fortsätta kritisera EU för dess brister på miljöområdet, och för första gången kommer de att kunna plocka poäng gentemot oss på miljöfrågorna, framförallt om en kunnig miljöpolitiker – som till exempel Jonas Sjöstedt tar över efter Ohly till valet 2014.

Om vi låter det hända har vi bara oss själva att skylla.