I höst är det 20 år sedan EMU-folkomröstningen, och anhängarna försöker nu dra igång en ny debatt. I den här texten kommer jag att bemöta några av EMU-anhängarnas förvånansvärt svaga argument, och samla ett antal relevanta länkar debatten. Men jag är rädd att den här posten inte är lika underhållande som min sågning av Hökmark.

Det främsta skälet till att EMU-anhängarna vädrar morgonluft är att kronans värde har sjunkit i förhållande till euron de senaste åren. Några av deras propagandister låtsas också som att det är en trend som kommer att fortsätta i längden. Men det är minst sagt osannolikt.

Det är inte ovanligt att små länders valutor går ner i värde när det här oroligt i världen. Coronakrisen har lett till oreda i världsekonomin och just nu är det energikris och krig i vårt närområde. Ett exempel är det resursstarka oljelandet Norges valuta som har fallit de senaste åren. Det räcker för övrigt med en blick på hur växelkursen mot den norska kronan utvecklat sig för att se att vår svenska krona långsiktigt blivit starkare mot den norska! 

När läget väl lugnar ner sig så borde kronan gå upp igen, och till dess är det goda nyheter för den svenska exportindustrin som får bättre förutsättningar att klara den ekonomiska krisen. Men det är möjligt att kronan är undervärderad just nu, och det är rimligt att hålla med SEB:s chefsstrateg Carl Hammer om att det finns skäl att utreda kronans fall och se om det finns skäl att förändra något i den ekonomiska politiken.

Det finns mer att säga om detta. Riksbanken tror att kronan kommer att gå upp. I en intervju hävdar Carl Hammer också att Riksbanken tidigare fört en medveten politik för att hålla kronan svag i syfte att få upp den för låga inflationen. Det finns också spekulationer om att investerare är oroliga för den svenska bostadsmarknaden. Här är ett intressant reportage i Affärsvärlden som nyanserar diskussionen om kronans värde. När EMU-anhängarna låter påskina att kronan bara kommer att fortsätta neråt så ägnar de sig åt negativt önsketänkande.

Om man tittar på det här diagrammet så ser man tydligt att den svenska kronan går både upp och ner över tiden. Faktum är kronan är starkare nu än 2009. Den svenska kronan föll rejält i samband med eurokrisen 2009, men återhämtade sig gradvis när valutamarknaderna insåg att det var eurozonen som hade problem – inte Sverige!

När EMU-anhängare ritar diagram på sistone så brukar de börja med 2013 när kronan var ovanligt stark. Då får man en bild där det som ut som att kronan långsiktigt faller. Men det är lika missvisande att börja 2013 som det skulle vara om vi började diagrammet 2009. Mitt diagram är hämtat från ECB:s hemsida och börjar vid eurons introduktion. Om man går tillbaka till ECU-åren så ser man att kronan hållit sig jämförelsevis stabil sedan början av 1990-talet. Dessförinnan är det en annan historia, men då hade vi också en helt annan ekonomisk politik.

Det är knappast en slump att det strax efter förra toppen 2009 som EMU-anhängarna gjorde sitt förra försök att riva upp folkomröstningen. De insåg dock snart att det var en usel idé, och Reinfeldt skrinlade planerna i början av valrörelsen 2010.

Lena Melin och ”experterna som ändrat sig”

Men nu var det EMU-anhängarnas nya försök vi skulle tala om. Vi kan väl börja med Lena Melin, som har skrivit en dålig artikel om att ”experterna” har ändrat sig. Som exempel nämner hon endast Lars Calmfors och Christer Gardell, en riskkapitalist med yviga formuleringar som må vara bra på att tjäna pengar, men som inte är expert på nationalekonomi. Den uppmärksamme läsaren kan också notera att Gardell verkar tycka att Riksbankens penningpolitik är viktig. Han har i vart fall en massa synpunkter på vilken politik Riksbanken borde föra, trots att den EMU-anslutning han förespråkar innebär att den inte längre skulle finnas.

Lena Melins andra exempel Lars Calmfors är däremot expert på riktigt. Vän av ordning kan dock invända att han faktiskt stod på Ja-sidan 2003 och således inte ändrat sig sedan folkomröstningen. Hans argument för EMU då var ungefär samma som de är nu. Han anser att det finns politiska fördelar med medlemskap, men han hade samtidigt anständigheten att såga Ja-sidans lögner om påhittade ekonomiska fördelar och påpekade att de ekonomiska skälen, som han verkligen var expert på, talade för ett nej eller för att avvakta. Det är inte överraskande att Calmfors har ungefär samma linje idag. Om man läser hans nya ledare i DN ser vi också att han tycker att EMU-frågan kan vänta lite till. Det är ju inte ovanligt att Lena Melin har fel, men det här var i särklass.

Ännu mera Hökmark

Även min gamle kollega Gunnar Hökmark har gett sig in i debatten. Jag har redan sågat Hökmarks argument i TV-debatten mot Leif Pagrotsky, men han har även skrivit en debattartikel. I texten lyfter han en oro för att Sverige förlorar inflytande på att inte vara med i EMU, och han hävdar att det kostar oss ekonomiskt.

När det gäller inflytandeargumentet så är det värt att behandla seriöst. Det finns en risk att eurozonen i framtiden kan utvecklas så att euroländernas ledare snackar ihop sig om en politik som de sedan tvingar på oss andra. Jag har själv tagit fram en rapport om hur den risken kan minskas, och det är värt att göra. Men vi har ännu inte sett det hända.

Den vetenskapliga forskningen visar istället att Sverige har ett stort inflytande i EU i relation till vår storlek. Senaste rapporten från Göteborgs Universitet visade också att det inte verkar finnas någon kostnad i inflytande för de länder som står fria från EMU. En undersökning av European Council on Foreign Relations om hur mer än 800 experter bedömer olika medlemsländers inflytande på EU:s politik  ger Sverige en god 8:e plats. Undersökningen sammanfattar också ett stort antal mått på hur attraktivt ett land är som samarbetspartner i EU, och i senaste undersökningen 2020 hamnade Sverige på delad 4:e plats, slagen endast av Tyskland, Frankrike och Nederländerna!

Det verkar som att Sveriges strategi för att få inflytande i EU genom att satsa mycket resurser på att påverka, skaffa väl grundade åsikter om de flesta frågor, arbeta strategiskt och bygga allianser ger resultat.

Mot allt detta ställer Hökmark en anekdot om att han som EU-parlamentets huvudansvarige för att förhandla lagar om bankunionen ibland behövde hantera att folk kände misstänksamhet emot honom för att Sverige troligen inte kommer att gå med. Men anekdoten talar ju emot hans tes. Faktum är ju att EPP-gruppen utsåg en svensk att vara huvudansvarig för bankunionen! Gör man ett bra jobb som politiker är den sortens problem lätta att hantera.

När det gäller ekonomin så håller Hökmarks en betydligt lägre nivå:

”De ekonomiska argument som anförs mot euron för svensk del handlar om tesen om optimala valutaområden, som i praktiken ingen valutaekonomi är, ej heller Sverige.”

Teorin om optimala valutaområden innebär att eurozonen är ett sämre valutaområde än vad Sverige är. De olika länderna i Euroland följer inte samma konjunkturcykel, och arbetskraftens rörlighet mellan eurozonens medlemsländer är oerhört mycket lägre än rörligheten inom Sverige. Vi ser också att den ekonomiska utvecklingen inom eurozonen har varit betydligt sämre. När Hökmark avfärdar en väletablerad vetenskaplig teori som en ”tes” man inte behöver bry sig om så säger det mer om honom än om EMU.

Hökmark fortsätter:

”De handlar också om att den svenska kronan skulle fungerar som en buffert vid konjunkturens cykler eller vid ekonomiska kriser, något som kortsiktigt kan vara sant men det är mindre en buffert och mer av ett däck som ständigt tappar luft.”

Om vi tittar på vad som faktiskt hände i slutet på 00-talet då bankkrisen och eurokrisen ställde till allvarliga problem i många länder så hjälpte kronans växelkurs oss att klara krisen och komma ut ur den snabbt. Kronan återhämtade sig också snabbt. Påståendet om att den skulle vara ett ”däck som ständigt tappar luft” är helt enkelt inte sant. Även Island och Storbritannien är exempel på länder som hade god hjälp av sina egna valutor. De klarade sig mycket bättre än Grekland som behövde genomlida många år med massarbetslöshet och smärtsamma nedskärningar.

Hökmark påstår också:

”Det är självklart att en gemensam valuta underlättar för den ekonomiska utvecklingen i en gemensam ekonomi.” 

Det är inte alls självklart att den gemensamma valutan underlättar den ekonomiska utvecklingen. Tvärtom. Euroland är ett dåligt valutaområde, och EMU gör att ekonomiska kriser blir djupare och längre. Vill man veta mer om detta kan man till exempel läsa Nobelpristagaren Joseph Stiglitz bok ”The Euro. How a Common Currency Threathens the Future of Europe”.

”De senaste trettio åren har EU fördjupats som gemensam ekonomi i en process som fortsätter. Det gör att den ekonomiska kostnaden för att stå utanför stiger år för år.”

Hökmark anför naturligtvis inga undersökningar eller siffror till stöd för detta påstående. Möjligen för att det inte finns några sådana undersökningar.

Pehr  Wissén

Men nog om Hökmark. Låt oss istället ta upp en av de första artiklarna i EMU-anhängarnas offensiv, skriven av Handelshögskolans professor Pehr Wissén som argumenterar för att Sverige bör gå med i både EMU och bankunionen. Det är slående att han i likhet med Calmfors lägger tyngden på de politiska argumenten, inte på de ekonomiska frågor han är expert på. Det är ett mönster som är bekant sedan folkomröstningen. Människor som har ett rykte som seriösa ekonomer att leva upp till använder sig inte av EMU-anhängarnas snömos-argument.

Dagens Industri går till offensiv!

En annan intressant artikel är Frida Wallnors ledare i Dagens Industri ”Säg farväl till kronan”. Hon erkänner visserligen det självklara att ”utanförskapet har gynnat oss historiskt”. Men i hennes värld så fungerar EMU bra:

”Euron har dessutom en meritförteckning att falla tillbaka på i dag som den inte hade för 20 år sedan. Samarbetet har inte bara visat sig stå pall för kris efter kris utan också haft en sammanhållande effekt på EU i stort.”

Hon blundar för att eurokrisen nästan knäckte valutaunionen, orsakade enormt lidande i flera medlemsländer, och är en direkt anledning till Brexit. Sammanhållande effekt? Knappast! 

Precis som Hökmark vill hon inte erkänna att en egen valuta och penningpolitik kan vara ett viktigt verktyg för att hantera ekonomiska kriser.

”…ett annat viktigt argument som tycks ha spelat ut sin roll, nämligen att kronan skulle göra Sverige mer oberoende och flexibelt att hantera makroekonomiska chocker.

Men som SEB:s chefsstrateg Carl Hammer skriver på Di Debatt har kronans marginalisering gjort att Riksbanken blivit allt mer beroende av att följa ECB. Han hävdar att vår centralbank i praktiken har fört en europeisk penningpolitik under de senaste tio åren, men utan möjlighet att påverka besluten.”

Men det är inte riktigt det Carl Hammer skriver. Läser man noga ser man att han är kritisk till de politiska val som fått Riksbanken att lägga sig så nära ECB. Han tar uttryckligen inte ställning för EMU. Hans text är inget under av tydlighet, men det verkar snarare som att han helst skulle vilja att Sverige förde en annan ekonomisk politik.

Wallnor fortsätter med att diskutera riskerna med att vi förlorar inflytande, och då särskilt att EU eller EMU kommer att ta kontroll över stora pengaflöden från medlemsländerna.

”Inom EU tas i dag mindre hänsyn till utanförskapsländernas egenheter, vilket exempelvis visade sig i utformningen av återhämtningsfonden efter pandemin.

Att döma av den senaste utvecklingen är det i denna riktning som EU rör sig, mot fler projekt som kräver gemensam upplåning. Ursula von der Leyen har nyligen föreslagit att en suveränitetsfond ska skapas för att finansiera fler gröna europeiska subventioner.

Därmed undkommer ingen risken att behöva vara med och täcka upp för andra länders svaga finanser, oavsett om man tillhör eurogruppen eller ej.

En sådan federalistisk EU-utveckling kan fortfarande undvikas. Men ska Sverige ha någon möjlighet att påverka frågan om subventioner, beslut som rör skogen eller annat som ligger oss varmt om hjärtat går det inte att fortsätta ropa från periferin.”

Är det seriöst någon som tror att Sverige skulle behövt skjuta till mindre pengar till återhämtningsfonden om vi varit med i EMU? Så länge vi står fria från valutaunionen kan vi argumentera att vi inte ska behöva betala för eurozonens obalanser. Det är ett tungt argument, och så länge som den sortens ärenden beslutas med vetorätt kan vi också sätta makt bakom orden. Går vi med i EMU så faller det argumentet helt och hållet.

Frida Walllnor tror uppenbarligen att EMU kan fungera i längden utan stora transfereringar. Men det går inte ha en valutaunionen som riskerar att falla samman så fort det blir en allvarlig lågkonjunktur. Det kommer att behövas enorma överföringar av pengar för att hålla ihop valutaunionen. Tyska politiker försöker visserligen hålla emot så gott det går, men verkligheten kommer att tvinga dem att backa. Den enda frågan är om det blir en Big Bang, eller om de kommer att dra ut på det i decennier och fortsätta backa ett krispaket i taget.

Påståendet om skogspolitiken har inte så mycket med EMU att göra men det är ändå värt att nämna. Sverige står nämligen långt ifrån majoriteten i skogspolitiken, och i miljöpolitiken är det kvalificerad majoritet som gäller. Det kommer att bli väldigt svårt att övertyga andra länder om att de ska göra större uppoffringar i klimatpolitiken för att hålla uppe vinsterna i svensk skogsindustri. Man kan tycka det är bra eller dåligt, men Sverige kommer att bli överkört i skogspolitiken alldeles oavsett om vi går med i EMU eller inte.

Sverige har ett stort inflytande i EU i förhållande till vår storlek, men en del frågor går helt enkelt inte att vinna.

Avslutningsvis:

Här har vi en radiodebatt mellan Frida Wallnor och Daniel Suhonen. Min bedömning är att Suhonen vann och lade fram de EMU-kritiska argumenten på ett väldigt bra sätt. Men jag är också partisk.

Det finns betydligt mer att skriva om EMU-anhängarnas mediaoffensiv, men det här inlägget börjar redan bli i längsta laget. Det kommer nog flera inlägg senare. En text som särskilt bör uppmärksammas är dock den här bedrövliga ledaren där Dagens Industri skriver att vi borde gå med i EMU utan folkomröstning. Det är uppenbart att de inte tror att de kan vinna om folket får bestämma!

***

Uppdatering: Göteborgsposten har en utmärkt ledare 20 februari 2023 med rubriken ”Euron är fortfarande en dålig idé”. Den är helt klart läsvärd och innehåller flera goda argument.