Jag och Katarina Björk från Cogito skriver om klimatkommunikation i ETC.
***
Vi har misslyckats med vår klimatkommunikation
Miljöpartiet och miljörörelsen har misslyckats med sin klimatkommunikation. Om vi ska ha möjlighet att mildra konsekvenserna av klimatförändringarna behöver vi en kommunikation som i högre grad baseras på värderingar, bygger förtroende och uppmanar till kollektiva åtgärder. Engagemanget för klimatfrågan har stagnerat och till och med minskat i många europeiska länder. Inför riksdagsvalet 2014 i Sverige hamnade klimatfrågan långt ned på listan över väljarnas viktigaste frågor. Samtidigt är miljö-problemen långt ifrån lösta. Tvärtom pekar forskare nu på att vi är på väg att nå en grads uppvärmning. På klimattoppmötet i Paris betonades att lokalt klimatarbete kommer att vara avgörande om vi ska nå klimatmålen, utöver regeringschefernas löften.
Hur kan kommunikation om klimathotet motivera människor att agera, engagera sig och stödja kollektiva insatser – istället för att skapa klimatångest eller apati? Den frågan ställde vi gröna i EU-parlamentet i höstas och tog då hjälp av forskare på Stockholm Environment Institute med att sammanfatta forskningsläget kring effektiv klimatkommunikation. Här presenterar vi våra slutsatser av resultaten.
Forskningen visar att sociala normer och personliga värderingar, känslor och upplevelser spelar en mycket större roll i att forma uppfattningar om klimathotet än kunskap. Detta talar emot tesen att det främsta hindret för klimatåtgärder skulle vara brist på information, som då skulle korrigeras genom att utbilda allmänheten om klimathotet. Att försöka övertala med hjälp av egennyttiga argument såsom att en omställning kan ge fler ”gröna” jobb, ökad ”grön” tillväxt eller andra personliga ekonomiska vinningar kan vara vanskligt, eftersom den typen av argument göder individualistiska och egocentriska värderingar. Att istället tala om klimatet utifrån moraliska perspektiv med argument som främjar medkännande värderingar i samhället leder till mer varaktig framgång i klimatpolitiken.
Förtroende verkar också vara avgörande för en effektiv klimatkommunikation. Brist på förtroende för budbäraren, vare sig det handlar om forskare, aktivister eller politiker, har visat sig vara ett stort hinder för allmänhetens engagemang i frågan. Studier visar att människor i högre grad litar på dem som har liknande politiska åsikter, bakgrund eller livssituation. Det innebär att det är viktigt att identifiera och använda sig av budbärare och opinionsbildare som är kända och har förtroende i målgruppen. Forskarna talar exempelvis om ”Francis-effekten” som syftar till när påven Franciskus i juni publicerade en encyklika med moraliska skäl för kraftfulla åtgärder för att skydda klimatet, miljön och världens mest utsatta. En undersökning från USA fann att påvens encyklika lett till en signifikant ökning, från 51 procent till 59 procent, av befolkningen som är oroade över klimatförändringarna. Särskilt stor var ökningen bland katoliker.
Den mesta klimatkommunikationen är i dag riktad mot individer, och syftar till att ändra personliga attityder och beteenden. Då dessa individer är en del av samhällsgrupper med värden och normer som ofta strider mot budskapet, är det troligt att effekten kommer vara liten. En ung person vars vänner älskar att shoppa kommer att finna det svårt att ge upp sin konsumtion för klimatet. För att få stor effekt måste klimatkommunikation gå bortom individen och syfta till att mobilisera till kollektiva åtgärder. Det handlar om lösningar som är rimliga och möjliga att realisera för målgruppen.
Exempelvis stödja möjlighet till lokal odling, delta i protester mot politiska beslut eller affärsmetoder som skadar klimatet eller bjuda in till inkluderande samtal om klimatrelaterade problem och möjliga lösningar. Sociala rörelser ger också sina enskilda medlemmar en känsla av tillhörighet och gruppidentitet, vilket ökar sannolikheten för framgång och varaktig effekt.
Detta har stor relevans för Miljöpartiet och miljörörelsen. För att få stöd för klimatarbetet måste vi utgå mer från moraliska och etiska argument än kortsiktiga nyttoargument. Vi måste förtjäna och bibehålla förtroende eller ta hjälp av budbärare med högt förtroende inom de grupper vi vänder oss till. Vi måste fokusera mer på gemensamma åtgärder som kan leda till förändringar på samhällsnivå, snarare än att fokusera på att folk ska sopsortera korrekt eller konsumera mindre.
Trots att många människor är oroade över klimatförändringarna har frågan hamnat i skymundan och det är svårt att finna stöd för de lösningar som behövs. Vi måste våga vara självkritiska kring hur vi kommunicerat i dessa frågor. De kunskaper som kommer fram i forskningen talar om ett akut behov av att se över våra nuvarande strategier. Vi har ingen tid att förlora på en misslyckad kommunikation kring klimatfrågan.
Max Andersson
EU-parlamentariker samt ledamot i partistyrelsen (MP)
Katarina Björk
Ordförande, den gröna tankesmedjan Cogito
Hur kan kommunikation om klimathotet motivera människor att agera, engagera sig och stödja kollektiva insatser – istället för att skapa klimatångest eller apati? Den frågan ställde vi gröna i EU-parlamentet i höstas och tog då hjälp av forskare på Stockholm Environment Institute med att sammanfatta forskningsläget kring effektiv klimatkommunikation. Här presenterar vi våra slutsatser av resultaten.
Forskningen visar att sociala normer och personliga värderingar, känslor och upplevelser spelar en mycket större roll i att forma uppfattningar om klimathotet än kunskap. Detta talar emot tesen att det främsta hindret för klimatåtgärder skulle vara brist på information, som då skulle korrigeras genom att utbilda allmänheten om klimathotet. Att försöka övertala med hjälp av egennyttiga argument såsom att en omställning kan ge fler ”gröna” jobb, ökad ”grön” tillväxt eller andra personliga ekonomiska vinningar kan vara vanskligt, eftersom den typen av argument göder individualistiska och egocentriska värderingar. Att istället tala om klimatet utifrån moraliska perspektiv med argument som främjar medkännande värderingar i samhället leder till mer varaktig framgång i klimatpolitiken.
Förtroende verkar också vara avgörande för en effektiv klimatkommunikation. Brist på förtroende för budbäraren, vare sig det handlar om forskare, aktivister eller politiker, har visat sig vara ett stort hinder för allmänhetens engagemang i frågan. Studier visar att människor i högre grad litar på dem som har liknande politiska åsikter, bakgrund eller livssituation. Det innebär att det är viktigt att identifiera och använda sig av budbärare och opinionsbildare som är kända och har förtroende i målgruppen. Forskarna talar exempelvis om ”Francis-effekten” som syftar till när påven Franciskus i juni publicerade en encyklika med moraliska skäl för kraftfulla åtgärder för att skydda klimatet, miljön och världens mest utsatta. En undersökning från USA fann att påvens encyklika lett till en signifikant ökning, från 51 procent till 59 procent, av befolkningen som är oroade över klimatförändringarna. Särskilt stor var ökningen bland katoliker.
Den mesta klimatkommunikationen är i dag riktad mot individer, och syftar till att ändra personliga attityder och beteenden. Då dessa individer är en del av samhällsgrupper med värden och normer som ofta strider mot budskapet, är det troligt att effekten kommer vara liten. En ung person vars vänner älskar att shoppa kommer att finna det svårt att ge upp sin konsumtion för klimatet. För att få stor effekt måste klimatkommunikation gå bortom individen och syfta till att mobilisera till kollektiva åtgärder. Det handlar om lösningar som är rimliga och möjliga att realisera för målgruppen.
Exempelvis stödja möjlighet till lokal odling, delta i protester mot politiska beslut eller affärsmetoder som skadar klimatet eller bjuda in till inkluderande samtal om klimatrelaterade problem och möjliga lösningar. Sociala rörelser ger också sina enskilda medlemmar en känsla av tillhörighet och gruppidentitet, vilket ökar sannolikheten för framgång och varaktig effekt.
Detta har stor relevans för Miljöpartiet och miljörörelsen. För att få stöd för klimatarbetet måste vi utgå mer från moraliska och etiska argument än kortsiktiga nyttoargument. Vi måste förtjäna och bibehålla förtroende eller ta hjälp av budbärare med högt förtroende inom de grupper vi vänder oss till. Vi måste fokusera mer på gemensamma åtgärder som kan leda till förändringar på samhällsnivå, snarare än att fokusera på att folk ska sopsortera korrekt eller konsumera mindre.
Trots att många människor är oroade över klimatförändringarna har frågan hamnat i skymundan och det är svårt att finna stöd för de lösningar som behövs. Vi måste våga vara självkritiska kring hur vi kommunicerat i dessa frågor. De kunskaper som kommer fram i forskningen talar om ett akut behov av att se över våra nuvarande strategier. Vi har ingen tid att förlora på en misslyckad kommunikation kring klimatfrågan.
Max Andersson
EU-parlamentariker samt ledamot i partistyrelsen (MP)
Katarina Björk
Ordförande, den gröna tankesmedjan Cogito