Efter mer än 7 års arbete har EU nu nått en uppgörelsen om den nya kemikaliepolitiken, REACH, som har beskrivits som den viktigaste EU-lagen på två decennier. Att döma av Europaportalens genomgång är besvikelsen stor. Miljövännerna är starkt kritiska, och även bland några av de som tänker rösta Ja är frånvaron av glädje påtaglig. De enda som verkar glada är kemiindustrin och Moderaterna.

Den hårt profilerade EU-anhängaren Åsa Westlund (s) försöker tänka positivt:

Motståndet från den politiska högern och den tyska kemikalieindustrin har varit starkt. Den kompromiss som nu har nåtts måste i ljuset av detta hårda motstånd bedömas som en framgång

Mikael Karlsson, ordförande i Svenska Naturskyddsföreningen är mera förbannad.

Detta är en besvikelsens dag. Uppgörelsen kommer inte att skydda hälsa och miljö på det sättet som behövs. Ett starkt REACH skulle ge miljarder i samhällsvinster men bara kostat kemiindustrin kaffepengar.

Den EU-positiva Lena Ek (c) talar också klarspråk

Ministerrådet har dragit ut sina egna tänder. Man hade chansen att anta en lag som skulle skapa en möjlighet att verkligen ersätta de farligaste kemikalierna med bättre alternativ, men valde slutligen att gå de mest miljöfientliga länderna till mötes. Besviken är ett svag ord i det här sammanhanget.

Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter och Jens Holm (v) är också missnöjda och har gjort ett gemensamt uttalande.

Hur kunde REACH, som en gång verkade så lovande, bli så urvattnat?

I grund och botten handlar det om svårigheten att tvinga fram en gemensam politik för en hel kontinent. Länder med dålig ekonomi, fattigdom, arbetslöshet, eller helt enkelt med regeringar, som inte ser miljön som en prioriterad fråga, har kunnat rösta bort de skarpa förslagen.

EU:s miljöpolitik kan lite vanvördigt jämföras med en turistgrupp på utflykt under en charterresa. Det spelar ingen roll om några vill gå snabbare fram. Det är trist, men det är alltid de långsammaste som bestämmer takten.