Max Andersson

Från Brysselregler till gruvplaner i Gränna

Jag skriver om CETA-avtalet och svensk gruvpolitik i ETC Jönköping.

Från Brysselregler till gruvplaner i Gränna

 

Resan mellan Bryssel och Gränna är lång, men väl värd att göra. För att på plats träffa människor som gör att besluten som fattas i Bryssel för att skydda vår miljö också genomförs i praktiken. Och för att diskutera kommande beslut som kan försvaga miljöskyddet.

EU:s kanske viktigaste verktyg för att värna vår gemensamma natur är art- och habitatdirektivet. Genom direktivet utser EU-länderna områden som får ett särskilt starkt skydd i Natura 2000-nätverket. Som bekant vill ett bolag starta en gruva i Norra Kärr i Gränna. Projektet kan komma att påverka Natura 2000-områden.

Vi har en splittrad process för att få tillstånd för att starta gruvor i Sverige. Den som vill exploatera har kunnat få ett besked i ett tidigt skede som i praktiken uppfattats som styrande eller rentav bindande när miljöreglerna ska prövas i ett senare skede. Det har varit problem att få EU:s miljöskyddsregler att passa in.

Först efter nästan tio års prövning och flera vändor kom Högsta domstolen för några år sedan fram till att vissa av EU:s miljöskyddsregler måste tillämpas också på exploateringsprojekt i Sverige. Beslutet om kalkbrottet vid Ojnare i Bunge socken på Gotland visade vägen för hur reglerna ska tillämpas också i andra fall.

Därför kom Högsta förvaltningsdomstolen fram till att den förra regeringen gjorde fel när den tillät ett myndighetsbeslut att ge ett slags tillstånd (bearbetningskoncession) till gruvprojektet vid Norra Kärr. Man hade inte kollat tillräckligt noggrant hur den planerade verksamheten skulle påverka Natura 2000-områden i närheten. Det ledde i sin tur till att regeringen fick skicka flera gruvärenden tillbaka till myndigheten.

De båda fallen visar hur viktigt det är att miljöorganisationer inte bara kan väcka opinion utan också överklaga och driva fram beslut i domstolar. Därför var det ett nöje för mig att i måndags träffa aktivisterna som i åratal arbetat för att värna Norra Kärr, och i förlängningen också Vätterns vatten.

Det var också givande att diskutera hur det tänka CETA-avtalet med Kanada skulle kunna påverka möjligheterna att hantera miljöskyddet i samband med gruvor. CETA beskrivs som ett handelsavtal, men handlar också om att skydda investerares intressen.

Om ett bolag menar sig ha haft legitima förväntningar om att det ska få göra en investering som det sedan inte får göra, eller om en investerare anser att den inte har fått en skälig och rättvis behandling utan godtycke när den ansöker om ett tillstånd, kan den stämma regeringen. Men i andra avtal har man gjort mycket långtgående tolkningar av vad det innebär. Det finns stora frågetecken om hur det kan bli under CETA. Redan hot eller risk för stämning kan exempelvis vägas in i en regeringsprövning och snedvrida resultatet. Det kan göra redan komplicerade processer ännu svårare.

Det är klokt att inte skriva under CETA innan vi har större klarhet i vad det kommer att få för konsekvenser. För att minska risken för stämningar behöver vi också ändra vårt system för att ge tillstånd för gruvor. Vi behöver minimera tillfällen där det kan bli regeringsbeslut, som kan anklagas för att vara godtyckliga. Vi behöver tydliggöra att beslut som fattas innan alla miljöregler är uppfyllda inte kan ge grund för förväntningar om att gruvan kommer att få sitt tillstånd till slut. Och vi kan behöva vänta tills alla ansökningar som behandlas enligt de nuvarande, oklara reglerna har avgjorts.

Allt annat är att handskas vårdslöst både med skattebetalarnas pengar och med vår miljö.

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. mer information

Dina kakinställningar för denna webbplats är satt till "tillåt kakor" för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för kakor eller om du klickar "Acceptera" nedan så samtycker du till detta.

Stäng