I Tunisien firades i dagarna att det är sju år sedan den arabiska våren inleddes. I landet där protesterna började demonstreras det visserligen fortfarande för bättre levnadsvillkor, men numera utan rädsla för våldsamma repressalier från staten och som en naturlig del av utövandet av den nya konstitutionens demokratiska rättigheter.Så väl gick det inte i de andra länderna dit upproret spreds. I Syrien rasar fortfarande det blodiga kriget som presidenten Bashar al-Assad startade när han inte ville hörsamma fredliga protester, i Egypten har läget blivit värre sedan en ny militärdiktatur genomförde en statskupp och i Libyen kämpar en svag regering med att återfå kontrollen efter en den militära insats som lämnade landet i kaos och krig när diktatorn Muammar al-Gadaffi väl var borta.

Om den arabiska våren lämnar en besk eftersmak i munnen på västerländska ledare så är det inte konstigt. Inte nog med att man under många år hållit diktatorerna under armarna och sedan tvekade till att stötta demonstranternas – flera länder, däribland Sverige, hade dessutom beväpnat regimerna och när protesterna inleddes kartlades och jagades aktivisterna med övervakningsteknologi som exporterats från Europa. Att ha skrivit en regimkritisk tweet, tagit emot sms-meddelande om ett aktivistmöte eller bara befunnit sig på en demonstration med mobiltelefon påslagen blev livsfarligt när säkerhetspolisen kommit över informationen.

Ett år innan protesterna satte fart reste Sveriges dåvarande handelsminister Ewa Björling (M) till diktaturen Libyen för att sälja övervakningssystem till Gadaffi. Idén var att använda system för flygburen havsövervakning för att stoppa flyktingar som försöker ta sig till Europa. Den hårda kritiken när resan uppdagades kan ha bidragit till att affären inte blev av. Men samma år gav Sverige exporttillstånd till Ericsson för bland annat övervakningsutrustning till diktaturerna i Iran och mobiltelefonteknik till Syrien som kunde användas för att spåra regimkritiker och kväsa protesterna.

Övervakningsutrustning är inte vapen, men i fel händer kan de ändå få dödliga konsekvenser, leda till tortyr eller fängslanden. Därför går civil teknologi som på liknande sätt kan användas för att döda eller förtrycka och som därför är känslig för export till ofria länder under termen produkter med dubbla användningsområden (PDA-er).

2014 införde EU-kommissionen ett regelverk för att hindra att de exporterades till olämpliga länder. Men avslöjanden har visat att exporten av till exempel övervakningsutrustning till diktaturer har fortsatt ändå.

I flera år har vi gröna kampanjat mot EU-kommissionen med förslag om striktare regler för PDA-er och nu i veckan ser ansträngningarna ut att äntligen ge resultat då EU-parlamentet röstat om att skärpa regleringen.

Förslaget, som föredragits av vår tyske Gröne parlamentskollega Klaus Buchner, handlar om en rad skärpningar, däribland inrättandet av en lista för känslig övervakningsteknik som inte ska få säljas till länder där de riskerar att användas för att förtrycka befolkningen; ökad transparens, krav på slutanvändarintyg som regel, samt att civilsamhällsorganisationerna får delta i tolkningen av hur exportkontrollkriterierna ska tillämpas.

Dessutom har vi fått till stånd ett skarpt förbud för export av cyberprodukter i fall där det finns risk för människorättskränkningar. Om tillstånd för export redan beviljats ska de i så fall dras in och om ny teknologi uppfinns och identifieras som känsligt av ett medlemsland ska den också läggas till listan över känsliga produkter, vilket gör att regelverket uppdateras snabbare. Skärpningarna är ett stort steg framåt för oss som velat täppa igen luckorna som låtit övervakningsexporten till diktaturer fortgå. Precis som med EU-regelverket för vapenexporten visar vi gröna vägen

Vi vet hur viktigt det är att EU stödjer det fria ordet och vad som händer demokratikämparna när det inte finns fungerande regelverk på plats: För en journalist i Turkiet, en människorättsaktivist i Bahrain eller en oppositionell i Ryssland kan det betyda skillnaden mellan liv och död, mellan frihet och fängelse.

Europa måste alltid stå på de förtrycktas sida och ta ställning för rätten att uttrycka sin åsikt. Vi ska stötta frihetens försvarare och förkämpar. Det hör vi ofta från EU:s ledare. Det är hög tid att den hållningen också efterlevs i handling.

Max Andersson (MP)

EU-parlamentariker

Bodil Valero (MP)

EU-parlamentariker