 |
| Bild-Zeitung bidrar till folkens förbrödring |
Italien har precis haft val i skuggan av eurokrisen och EU:s nedskärningspolitik.
57 % av rösterna gick till partier som är mot åtstramningarna, och det finns ingen klar majoritet. Det största partiet är en nybildad proteströrelse under ledning av en komiker. Det säger en hel del om läget i Italien att landet största parti vill ha en folkomröstning om EMU.
Valresultatet har föranlett en hel del intressanta reaktioner från omvärlden. Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem kommenterade till exempel:
“I assume that, no matter what a new government in Italy looks like, it will live up to the agreements that have been made”.
Och EU-kommissionens president Barroso ställer frågan:
”Should we determine our policy, our economic policy, by short-term electoral considerations or by what has to be done to put Europe back on the path to sustainable growth? For me the answer is clear.
Översättning: Landets väljare har röstat emot den politik EU bestämt att de ska ha, men vi tänker inte låta det påverka politiken.
Jag undrar vad väljarna säger om det?
Frågan är väl iofs om nya regeringar i ett land kan frångå de överenskommelser och avtal som tidigare regeringar gjort.
Grundregeln i både rent privaträttsliga angelägenheter (ex du och jag skriver ett låneavtal) och i folkrättsliga (land A lånar pengar av land B) är ju "pacta sunt servanda" dvs avtal skall hållas.
Den delikata frågan här blir då i vilken utsträckning en regering kan bakbinda kommande regeringar.
För mig så står folksuveränitetsprincipen över avtalsrätten.
Oskäliga avtal som skadar ett land och som ger bort rättigheter en demokrati inte kan klara sig utan – som möjligheten att bestämma om sin ekonomiska politik – måste kunna omförhandlas eller i värsta fall brytas.
Därmed inte sagt att det är gratis att bryta avtal. Det ska det inte vara heller. Men det är ett alternativ.