Jag är huvudförfattare till en motion till Miljöpartiets kongress i år. Sammanfattningsvis handlar den om att tydliggöra att Miljöpartiet är ett grönt parti och inte är ett mittenparti.

V är bättre än C

Miljöpartiet har fått igenom en hel del i regeringen, men regerandet har också gjort det mindre tydligt för väljarna vad Miljöpartiet står för. Att vi nu prioriterar miljö i första hand är utmärkt, men det är också avgörande för vårt valresultat 2018 att vi blir tydligare om vad som skiljer Miljöpartiets politik från regeringens politik.

Vissa steg i den riktningen har redan tagits, men vi är på väg in i samma fälla som 2014 – att vi låter det framstå som att vi bryr oss mer om makten i sig än vad vi vill. Den bilden har förstärkts av en del mycket långtgående kompromisser i regeringen.

Nu är det mycket i form av signalerna att vi hellre vill samarbeta med C och L än med V. Något som både politiska kommentatorer och många aktiva väljare ser som ett faktum, trots att vi inte tagit något beslut om det. S har varit ännu tydligare med den viljan.

Men vill vi verkligen ha en miljöpolitik med stora nedskärningar, fler motorvägar och hårt motstånd mot självklarheter som vägslitageavgift och flygskatt? Vill vi ha fortsatt djurplågeri på minkfarmerna, ett Sverige som går med i NATO och inte ens kan skriva under FN-konventionen mot kärnvapen? Vill vi ha ännu större klyftor i Sverige och globalt? Vill vi öka risken att åka ur riksdagen? I så fall är det en mycket bra idé att fortsätta signalera att vi i första hand vill bredda regeringen med C och L.

Om vi däremot vill göra motsatsen till ovan och generellt få igenom mer grön politik, så bör vi åtminstone för oss själva erkänna att Vänsterpartiet numera står oss sakpolitiskt närmare än vad C och L gör. Med V har vi en allierad för mer jämlik skola, som vill dela mer på föräldraförsäkringen, korta arbetstiden, stärka politiken för psykisk hälsa, öka andelen vegetarisk mat, radikalisera klimatpolitiken, bevara mer biologisk mångfald och motverka nya ”handelsavtal” som främst stärker storföretagen på demokratins bekostnad.

De här listorna kan göras mycket längre. Inom Alliansen är Liberalerna det parti som främst värnar kärnkraften, som allra mest vill rusta upp militären och som mest kämpar emot en forskningsbaserad modern skolpolitik. Dessutom är L klart sämre än C och V på politik för migration och landsbygd, de säger nej till lånefinansierad järnväg och ja till EMU.

Är då Centerpartiet bättre än Liberalerna? Det är ändå tveksamt. I riksdagens miljö- och jordbruksutskott är det nu vanligare att L röstar med regeringen än att C gör det. Centerpartiet leds idag av nyliberaler vars visioner får Liberalerna att framstå som ett vänsterparti i jämförelse. Partiledare Lööf har flera gånger motionerat för platt skatt i riksdagen och hyllar den nyliberala extremisten Ayn Rand som en av sina främsta förebilder. Ekonomisk-politiska talespersonen Källström vill å sin sida över tid sänka skatterna till OECD-snittet, vilket allt annat lika innebär cirka 400 miljarder lägre skatt – per år! Så vi låter oss inte luras av Centerns gröna profil.

Sedan har vi ju också M och KD i Alliansen. De har ännu sämre åsikter nu än förra mandatperioden. Så sammantaget är det oklart vilket alliansparti som står längst ifrån grön ideologi. Men så här har det inte alltid varit.

När Miljöpartiet bildades 1981 var vi tydliga med att vi står för nya dimensioner och idéer i politiken som radikal miljöpolitik, fokus på livskvalitet, tillväxtkritik, icke-våld, könsvarvade kandidatlistor, en organisation så platt att vi inte ens hade en partistyrelse, osv. Våra tre solidariteter visar vårt unika fokus på att tänka långsiktigt, globalt och på djur och natur.

Vi var också tydliga med att vi varken var höger eller vänster. Ett högst rimligt ställningstagande när Vänsterpartiet kommunisterna hyllade kommunistiska diktaturer, medan Moderaterna – som alltid – motsatte sig de viktiga välfärdsreformer som byggt Sverige till vad det är idag.

På den tiden var det rentav Centerpartiet och Folkpartiet (nuvarande Liberalerna) som stod oss närmast. Idag är läget ett helt annat. Alla riksdagspartier har gradvis glidit allt längre högerut ända sedan 70-talet. Det är främst resultatet av ett målmedvetet och skickligt arbete från näringslivet att omsätta sin ekonomiska makt i politisk makt genom tankesmedjor och annat, vilket skett i både Sverige och globalt.

Även om vänster-höger-skalan dominerar svensk politik, så finns ju många frågor och perspektiv som inte passar så bra in på den skalan. Statsvetaren Henrik Oscarsson räknar upp ett antal åsiktsdimensioner som i forskning visat sig ha en självständig betydelse i modeller som vill förklara svenskt väljarbeteende: den gröna miljödimensionen, den vita etik/moraldimensionen, den xenofobisk-kosmopolitiska dimensionen, jämställdhetsdimensionen och EU-dimensionen. På senare år har många lyft GAL-TAN-dimensionen och fler skalor finns.

I modellen att räkna upp de viktigaste sakpolitiska frågorna och se hur nära de andra partierna är våra åsikter, så finns ett tidigare otänkbart riksdagsparti som nu i sak står oss mycket närmare än förr, nämligen Vänsterpartiet. Det här beror inte på att vi skulle blivit mer som Vänsterpartiet, utan på att Vänsterpartiet närmat sig oss i flera skalor. De senaste 20 åren har vi också kommit överens om statsbudgeten varenda gång vi haft chansen. Det finns absolut betydande skillnader mellan våra partier – inte minst i taktik, prioriteringar och historia – men i sakpolitiken står ändå V oss mycket närmare än vad C och L gör, som vi visade i inledningen. Därför bör vi inte distansera oss från V.

När vi påstår oss vara ett mittenparti har det en helt annan innebörd idag än när vi började med det på 80-talet. Så att idag kalla MP för mittenparti blir samma sak som att påstå att vi är mer höger nu än förr. Så fort vi påstår oss vara ett mittenparti, eller till och med till höger om Socialdemokaterna som nu är tydliga med att de är ett mittenparti, så slår det tillbaka mot oss själva, eftersom det brister i trovärdighet. Vi är varken socialister eller liberaler, utan gröna.

Det är också svårt att kombinera ordet mittenparti med att framstå som radikala. Mittenparti signalerar inte att vi kommer gå i fronten för att Sverige snarast blir världens första fossilfria välfärdsland. En radikal miljöpolitik måste dessutom gå hand i hand med att hjälpa de som har det svårt. Vi måste även göra de miljöinsatser vi inte kommer tjäna pengar på, och det kommer vara lättare att få igenom med V.

Statsvetaren Anders Sundells stora sammanställning av hur MP röstade i riksdagen förra mandatperioden – när vi röstade fritt, och inte på regeringskompromisserna med S – visar att det parti som röstade klart mest likt oss var Vänsterpartiet.

Enligt mejlenkäterna i politikerpanelen vid Göteborgs universitet ansåg våra förtroendevalda 2016 att Vänsterpartiet var det näst bästa partiet. 2014 tyckte vi att Feministiskt initiativ var det näst bästa partiet och 2012 tyckte vi att Vänsterpartiet var näst bäst.

SVT:s VALU-undersökning 2014 med 13 000 väljare visar att 69 procent av MP-väljarna ser sig själva som vänster, 5 procent som höger och 26 procent som varken eller.

Många av dessa gröna vänsterväljare tolkar vår vilja att regera med C och L som att vi står nära de partierna sakpolitiskt och blir då avskräckta. Med vårt nuvarande väljarstöd strax över 4 procent har vi inte längre råd med de förlorade röster en mitten-profilering innebär. Det är den realistiska bedömningen när vi bortser från det önsketänkande som alla partier har om hur bra det kommer gå i valrörelsen för just deras parti.

Visst skulle vi rimligen få igenom en del förslag i en majoritetsregering med S+C+L, men de motgångar vi skulle tvingas försvara skulle troligen bli ännu större än den här mandatperioden. Idag har vi sex ministrar. Med ett mindre MP i en större regering med S+C+L lär vi bara få tre ministrar, om inte våra opinionssiffror ändras radikalt innan valet. I en väldigt liten andel av regeringsfrågorna skulle vi få draghjälp av C och L mot S. Desto fler är frågorna där vi på grund av C och L får en ännu sämre position än med bara S.

Den som idag satsar pengar på vadslagningshemsidor om att S, MP, C och L bildar regering efter valet 2018 utlovas i skrivande stund mer än åtta gånger pengarna. En sådan konstellation förutsätter ju att en rad osäkra antaganden alla blir sanna:

• att MP klarar riksdagsspärren, vilket en mittenprofilering försvårar
• att S+C+L behöver MP för att få en majoritet (kan de styra utan oss lär de ju göra det då de har mer gemensamt utan oss)
• att alla dessa fyra partier vill vara med i en sådan här regering
• att förhandlingarna går så bra att inget parti hoppar av

Även i det scenario där en sådan regering bildas och överlever fyra år, så innebär det en stor risk att MP då inte klarar riksdagsspärren i valet 2022. Vi har hittills tappat från 7 procent till drygt 4 procent i regering med S. Att sätta oss i en regering där vi med hälften så många ministrar syns ännu mindre och förknippas med högre andel ogrön politik är minst sagt riskabelt.

Det bästa vi kan uppnå med vårt närmande till C och L är alltså en något bättre förhandlingsposition efter valet, men troligen kommer det inte ge några större fördelar alls, men desto värre nackdelar som vi visat. Därför är det bättre att istället fokusera på att förbli ett riksdagsparti. Även om vi skulle gå hårt åt C och L i hela valrörelsen, så lär vi ändå kunna bilda regering med dem efter valet om det trots allt skulle behövas och önskas utifrån valresultatet.

Utfallet av eventuella förhandlingar om en ny regering för MP 2018 måste vara väldigt framgångsrika för att risken att åka ur riksdagen inte ska bli för stor valet därpå. Det inkluderar några rejäla sakpolitiska framgångar, att motgångarna inte blir för stora, att politiken i stort går i rätt riktning och att vi får en avsevärt större frihet än idag att kommunicera vår egen linje när vi inte håller med regeringen.

Vi måste utgå från ett långsiktigt helhetsperspektiv. Om MP hamnar i opposition så blir det visserligen fyra förlorade år för miljön, men mycket bättre förutsättningar 2022. Vi måste våga riskera en del kortsiktiga vinster för att maximera chansen att vi faktiskt klarar miljömålen och inte bara fördröjer de globala miljökollapserna några veckor.

Klimatet kan inte vänta. Förändringstakten MP kan åstadkomma med C och L är alldeles för långsam. Därför bör vi sluta distansera oss från Vänsterpartiet och driva på opinionen mycket mer.

Nu bör kongressen ge partiledningen vägledning. Med vilka partier regeringen eventuellt breddas spelar väldigt stor roll. Skulle den här motionen avslås och inga andra beslut tas i frågan, så blir inte resultatet att vi håller öppet för olika alternativ utan rangordning som 2014, utan då kvarstår bilden av att MP hellre vill regera med C och L än med V. Därför måste vi agera mot den förödande bilden. För att få ett bra resultat i riksdagsvalet måste vi vara tydliga med vad grön politik är och att vi sakpolitiskt inte står närmare något borgerligt parti än Vänsterpartiet.

Vi yrkar:

att i verksamhetsinriktning (ramplan) 2018-2020 skriva in:
”Miljöpartiet är varken socialister, liberaler eller ett mittenparti. Vi är ett grönt parti baserat på grön ideologi. ”

att i verksamhetsinriktning (ramplan) 2018-2020 skriva in:

”Miljöpartiets år i regeringen har skapat ett ökat behov av att lyfta fram det som särskiljer och utmärker den gröna ideologin. Under de kommande åren ska riksorganisationen lyfta det mycket mer både internt och externt, och utveckla ideologi-skolningen för nya och gamla medlemmar i olika former.”

att i verksamhetsinriktning (ramplan) 2018-2020 skriva in:
”För att Miljöpartiet ska ta plats i en ny regering krävs att regeringsförklaringen som helhet tydligt leder till ett grönare samhälle, samt att vi ser till att den gröna politiken tydliggörs i media när den skiljer sig från regeringskompromisserna.”

att i verksamhetsinriktning (ramplan) 2018-2020 skriva in:

”I val av regeringspartner ska vi i första hand eftersträva att ingå i en regering med det parti eller de partier som står oss sakpolitiskt närmast.”

att i verksamhetsinriktning (ramplan) 2018-2020 skriva in:
”Miljöpartiet är öppna för att bredda regeringen med i första hand V, som är ett parti vi står jämförelsevis nära. Om det inte räcker för en regering som riksdagen kan acceptera, så kan vi även tänka oss att förhandla med C och L.”