Miljöpartiet ska välja en ny partisekreterare i år, och i helgen gick nomineringstiden ut. Så här presenterar jag min kandidatur för Riksvalberedningen.
Till Riksvalberedningen:
Härmed kandiderar jag till uppdraget som miljöpartiets nästa partisekreterare. Jag har breda erfarenheter från alla nivåer i partiet. Jag bryr mig om organisationsfrågorna, och jag brinner för att miljöpartiet ska utvecklas till en folkrörelse. Jag är övertygad om att vi behöver satsa mer på att ta hand om våra medlemmar, förbättra internutbildningen, och stärka interndemokratin för att bli den gröna folkrörelse vi skulle kunna bli.
Jag känner partiet bättre än de flesta. Jag har suttit tre år i partistyrelsen, och fyra år i riksdagen. Jag vet hur det är att vara ledamot och hur rikspolitiken fungerar. Som mångårig ordförande i MP-Göteborg vet jag hur det är att leda en lokalavdelning och få den att växa. Som gammal regionpolitiker och som ombudsman i fyra år för GU-Väst vet jag att förutsättningarna för politiskt arbete ser väldigt annorlunda ut i landet utanför storstäderna. Jag vet att vi måste växa i hela landet för att bli stora. Jag har suttit tre år i Grön Ungdoms Förbundsstyrelse under Gustav Fridolins tid som språkrör. Jag har varit valsamordnare i Göteborg, och jag ledde GU:s kampanj under EMU-folkomröstningen. Jag har varit språkrör för Gröna Studenter.
Satsa på organisationsutveckling!
Jag vill att vi ska satsa betydligt mer på att utveckla organisationen. De flesta gröna bryr sig enligt min erfarenhet i första hand om politiken, och är tämligen ointresserade av organisation. Det är inget konstigt. Det är ju politiken som är partiets syfte. Men det har lett till att det långsiktiga arbetet med att stärka partiet har försummats. Vi skulle ha varit betydligt fler medlemmar och väljare idag om vi prioriterat bättre och undvikt organisatoriska misstag som skadat oss i onödan.
Jag har en känsla för vad som fungerar och vad som inte gör det i organisationsfrågorna. Jag byggde upp GU-Väst från att varit mycket svaga till att bli ungdomsförbundets starkaste distrikt, under min tid som ordförande för MP-Göteborg bidrog jag till den fantastiska utveckling lokalavdelningen har haft de senaste åren. Åren 2002 till 2004 utgjorde jag tillsammans med Lage Rahm, Annelie Rannamaa och Cecilia Engström Grön Ungdoms Organisationsgrupp, analyserade förbundets strukturella problem och såg till att ungdomsförbundet reformerades. Under min tid som språkrör för Gröna Studenter var jag en nyckelperson för att få förbundet på fötter.
Jag har alltid sett arbetet för att stärka organisationen som något av det viktigaste vi kan ägna oss åt. Det finns mycket som ett parti kan syssla med: Pressarbete. Idéutveckling. Förhandlingar om sakpolitiska framgångar. Men jag är övertygad om att ingenting vi gör spelar större roll i längden än det arbete vi gör för att stärka partiet. Miljöpartiet behöver bli betydligt bättre på att ta emot nya medlemmar, vi måste förbättra internutbildningen, och vi måste utvecklas som organisation så att fler medlemmar väljer att stanna kvar. Det är nämligen partiet som vinner valen. Det är medlemmarnas goda arbete som får folk att rösta på oss.
Partisekreterarens roll
Partisekreterarens roll är inte särskilt väl definierad i miljöpartiet. Den överlappar med partistyrelsens sammankallande, och de måste kunna dela upp arbetet på ett bra sätt mellan sig.
Partisekreteraren är vald av, och ansvarar inför kongressen. Partisekreteraren är inte någon tjänsteman eller rörens förlängda arm. Partisekreteraren måste vara en självständig aktör och en person med integritet och egen vilja. En partisekreterare måste i varje läge vara lojal mot partiet, och sätta partiets bästa främst. Lojaliteten mot partiet innebär att partisekreteraren så gott som alltid måste backa upp rören externt. Men när partisekreteraren anser att rören har fel (och det kommer rören att ha tid efter annan) så är det partisekreterarens jobb att säga det internt.
Det finns en tyvärr en stark tendens till konformism i partiledningen, och det är något vi behöver förändra. Frågan om ledarskap i miljöpartiet är inte helt enkel. Våra avgående språkrör har på det hela taget gjort ett mycket bra jobb. Det mesta de gjort har varit bra, och bara en del har varit dåligt. Men till det dåliga hör hur språkrörsrollen gradvist förändrats i riktning mot partiledare, och det innebär att risken för dåliga och förhastade beslut har ökat. Jag anser att hela partistyrelsen, och hela riksdagsgruppen, ska vara inblandade i de beslut som ligger på de två organens respektive bord. Under de senaste åren har det blivit vanligt att de viktigaste besluten gjorts upp på förhand genom att rören kommit överens innan det formella mötet. Det är inte en bra utveckling. Jag tror att besluten blir bättre och mer genomtänkta när riksdagsgruppen och partistyrelsen får vara med på riktigt.
En av partisekreterarens viktigaste uppgifter är att lyfta frågan om hur olika förslag påverkar partiorganisationen ute i landet. Erfarenheten visar att de ledamöter och tjänstemän som sitter i riksdagshuset tenderar att fastna med huvudet i det rikspolitiska spelet. Partisekreteraren däremot ska vara ute och lyssna på partimedlemmarna ute i landet. Det är något jag kommer att ta på allvar.
Partisekreteraren har andra roller också. Kampanjsamordning och konflikthantering är viktigt. Övergripande kommunikationsansvar kommer att bli viktigt. Förmågan att hålla peppande fördrag ute i landet är ett plus, och förmågan tala med media i pressade lägen utan att göra bort sig är en absolut nödvändighet. Förmågan att bedriva en preventiv krishantering och se till att potentiella problem hanteras och blir lösta redan innan de inträffar är lika viktig som den är underskattad.
Partisekreteraren måste också klara av att stötta båda rören, och se till att deras samarbete fungerar smidigt. För få saker kan vara farligare för partiet än två språkrör som inte drar jämnt. Partisekreteraren måste både ha förmågan att vara en smidig diplomat, samtidigt som man också måste vara är en orädd person som vågar ta konflikter.
Det är en ingen lätt uppgift. Det är en svår uppgift. Men jag tror mig ha det som krävs.
Den gröna folkrörelsen behöver demokrati
Miljöpartiet har ett fantastiskt läge. Vi håller på att bli ett självklart val för den engagerade medelklassen. Vi har börjat växa även i grupper där vi tidigare varit svaga. Vi kan mycket väl bli ett 15 %-parti på sikt och stabilisera oss på den nivån. Det är väljare som i första hand kommer att komma till oss från socialdemokratin och de kan ge oss en central roll i politiken för lång tid framöver. Men det förutsätter att vi klarar av att växa. Och det förutsätter mer än bara skickliga språkrör, en bra politik, bättre organisation (med fungerande regioner i hela landet, en levande interndebatt, en bättre krishantering som inte låter enskildas personkonflikter lamslå en hel avdelning, väl fungerande valberedningar på lokal och regional nivå, och avdelningar som inte tappar bort aktiva medlemmar bara för att de som håller i mötena inte fått lära sig hur man gör när de plötsligt börjar komma fler människor på våra möten, med mera…)
Det förutsätter också att vi är en folkrörelse där det är värt att engagera sig. Där medlemmarna känner att de kan påverka. Och där det också spelar roll i praktiken vad medlemmarna tycker. Interndemokrati är en vacker princip och det är mycket lätt att hylla den i teorin. I praktiken är det mycket svårare. Det är inte lätt för en politisk ledning att dela med sig av sitt inflytande, och följa kongressbeslut även när man anser att besluten är fel eller okloka. Medlemmarna behöver kunna känna stolthet över vårt parti, och veta att deras beslut respekteras. Och verklig interndemokrati handlar om mer än att bara respektera kongressbeslut. Det handlar också om att dela med sig av makten till medlemmarna redan på förhand. Det är inte lätt. Men det är så vi kan skapa en folkrörelse.
Om mig:
Jag bor i Göteborg. Jag är 37 år och gick med i miljöpartiet 1992. Jag ska snart återuppta min universitetsutbildning i biologi. Jag har god kompetens när det gäller EU, och politisk kommunikation. Jag har jobbat en hel del med internationell klimatpolitik, utrikespolitik och IT/informationspolitik. Jag står någonstans i mitten av partiet. Kanske lite mer liberal när det gäller frihetsfrågor, och lite mer vänster när det gäller social rättvisa.