Docent Peo Hansen har en recension i DN Kultur i vilken han bland annat frågar sig varför så mycket av historieskrivningen om EU görs av EU-anhängare i politiskt syfte. Det här sättet att skriva historia var norm på 1800-talet, men idag skulle något liknande aldrig accepteras i nationell historieskrivning. En modern Grimberg eller Frans G Bengtsson skulle bli utsatt för en hagelstorm av kritik, men dagens skönmålande EU-historia är inte bara OK, utan är konstigt nog totalt dominerande.

Hansens recension är en härlig sågning av Kerstin Vinterheds ”Europa, det är jag. Om EU:s fäder och Europas identitet” som är en samling hyllningar av mer eller mindre döda EU-ledare. Läs bara hur han demolerar hennes helgonporträtt av Robert Schuman.

Utöver de fem nämnda ger Vinterhed förstås även en tribut till Robert Schuman – EU:s mest aktade fredsarkitekt och tillika en av EU:s grundare i början av 50-talet. Hon nämner dock inte att Schuman i rollerna som fransk premiärminister och utrikesminister (1947-52) samtidigt ansvarade för Frankrikes blodiga och kompromisslösa krig i Indokina (1946-54). Naturligtvis känner Vinterhed till detta. Men hon väjer för att ta upp det eftersom detta både skulle komplicera bilden av EU som ett fredsprojekt och hennes egen framställning av Schuman som en man med en sällsam förmåga ”att lyssna på andra och försöka förstå världen också utifrån meningsmotståndarens synvinkel”.

Men Schuman hade fler kvaliteter än så. Född i Luxemburg 1886 som tysk medborgare blev Schuman fransk medborgare först 1919 när hans hembygd (Alsace-Lorraine) återtogs av Frankrike. Vinterhed beundrar Schumans förmåga att hantera sin mångnationella bakgrund. Till sin natur, skriver hon, var han en ”gränsövergångare”.

Vad Vinterhed inte känner till är att Schuman på 30-talet avskydde just ”gränsövergångarna”. Som fransk parlamentariker åren före det andra världskriget gjorde sig Schuman till talesman för den allt mer invandrarfientliga och antisemitiska opinionen i landet. 1938 föreslog han en revidering av samtliga medborgarskap som beviljats till invandrare i Frankrike efter 1919, för att man på så sätt skulle kunna ogiltigförklara alla misshagliga invandrares medborgarskap. Han föreslog också ett totalstopp för nya utfärdanden av medborgarskap till invandrare i Frankrike.

Schumans förslag kan ses som en föregångare till dagens medborgarskaps- och integrationstest i EU. På den tiden var udden dock inte riktad mot muslimerna utan mot judarna, framför allt de som flytt från Tyskland efter nazisternas maktövertagande 1933. Om detta står att läsa i historikern Vicki Carons prisbelönta bok ”Uneasy Asylum. France and the Jewish Refugee Crisis, 1933-1942.” (Stanford University Press, 1999).

Hade Vinterhed känt till detta hade hon naturligtvis inte bara reviderat sin helgonbild av Robert Schuman; hon hade nog också börjat granska de andra EU-fädernas politiska biografier lite närmare.

Artikeln är väl värd att läsa i sin helhet. Det är alltid skönt när någon lyckas påpeka att kejsaren är naken.

ISBN: 9172240229