Igår publicerades en anmärkningsvärd ledare i Dagens Industri där chefredaktören PM Nilsson känner sig tvingad att argumentera emot ett svenskt utträde ur EU.

Så här börjar den:

”Aldrig någonsin har det breda näringslivet i Sverige varit så negativt inställt till EU som nu. Ta en valfri vd eller ansvarig för en branschorganisation och hon eller han viskar tyst om en swexit.
Vad har hänt?”

PM Nilsson börjar kort med att spekulera i att det är Ursula van der Leyens fel, innan han kommer fram till att Brexit ändrat maktförhållandena i EU till Tyskland och Frankrikes förmån och att Sverige förlorat en viktig allierad.

”Storbritannien fungerade som en skyddsmakt för svenska intressen. Stockholm och London tyckte lika om det mesta och man kunde alltid lita på att britterna slog vakt om den liberala marknadsekonomin. Det svenska EU-medlemskapet var ett slags hängavtal på det brittiska.”

För oss EU-kritiker var det här uppenbart redan före Brexitomröstningen, men det är ju trevligt så här fem år senare att Dagens Industri både begriper och säger det offentligt.

P M Nilsson avråder förstås från utträde – en svensk ledarsida ändrar sig inte i brådrasket om något så stort – och landar i att lösningen istället är att Sveriges regering och det svenska näringslivet behöver bli bättre på att lobba och säga nej i Bryssel.

Det är ett förvånade påstående. Vetenskapliga studier visar att Sverige redan har mycket inflytande i Bryssel i relation till vår storlek – framförallt för att den svenska regeringen lägger mycket resurser på att sätta sig in många frågor istället för att bara göra som de stora länderna säger. Sverige är också generellt bra på att hålla emot. Det märkte jag själv när jag satt i EU-parlamentet och blev lobbad på av regeringen och organisationer som uppmanade mig att hålla den svenska linjen. Ylva Nilsson på Expressens ledarsida har till och med skrivit en läsvärd bok om att Sverige säger nej för ofta. Jag delar inte hennes grundhållning, men hon har en del poänger.

Även om det svenska näringslivet skulle bli bättre på att säga nej i Bryssel så kommer det inte att ändra på unionens grundläggande maktförhållanden. Tyskland och Frankrike kommer att fortsätta driva sina egna intressen, och Sverige kommer att fortsätta att behöva fokusera på att skademinimera. Ibland kommer det gå bra, ibland inte.

Den här ledaren är intressant som ett tidsdokument. Efter Brexit och eurokrisen är nu delar av den svenska borgerligheten på väg in en position som motvilliga EU-skeptiker. Argumentet att det skulle räcka med att Sverige blir bättre på att säga nej klingar ihålligt redan idag. Det kommer inte att hålla om fem år.