EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker kom inte med några förslag för att stärka klimatpolitiken. Däremot ägnar han stor energi åt sommartidsomställning. Helt fel prioriterat, skriver jag i Altinget.

Förra veckan höll EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga linjetal där han stakade ut inriktningen för det kommande året. Efter sommarens torka och bränder är det förvånande att han bara nämnde klimatet i förbigående.

Juncker pratade mest om att ge EU mer makt, när det vi behöver är en starkare klimatpolitik.

Förra året nämnde Juncker klimatet bara en gång, och i år var det inte mycket bättre. Talet innehöll inte ett enda förslag för en starkare klimatpolitik. Det är inte fel i sig att Juncker vill lösa saker som sommartidsomställningen, men efter denna sommar är det inte rimligt att tala mer om det än om klimatkrisen. Det är som att möblera om stolarna på däck medan skeppet löper risk att sjunka.

Torka härjade EU

Stora delar av EU härjades av torka och bränder som kommer sätta sina spår för både vattenförsörjning, livsmedel, och virkestillgång under flera år. Sverige upplevde sin hetaste sommar sedan mätningarna började 1756. Det är uppenbart att Juncker känner sig nöjd med EU:s klimatpolitik. Men är det verkligen tillräckligt? Forskningen visar tydligt att vi inte är i närheten att klara av att hålla oss till 1,5 graders-målet.

EU:s klimatpolitik är otillräcklig. Det menar alla från naturvårdsverket till FN:s klimatpanel. Mycket mer skulle kunna göras.

Höj målen

Först och främst behöver EU höja sina klimatmål så att de räcker till för att uppfylla Parisavtalet. Ambitionerna för utsläppsminskningar till 2030 behöver höjas från 40 till 55 procent. EU behöver också ta tydliga beslut hur vi ska kunna uppnå målet om nollutsläpp år 2050 för att ”leva gott inom planetens gränser” som fastställs i EU:s sjunde miljöhandlingsprogram. Mål är inget värda utan planer för att uppfylla dem.

EU behöver också förbättra förutsättningarna för att skärpa klimatpolitiken. Ett hinder för vassare klimatpolitik är att risken produktionen av varor flyttar till andra länder. Det skulle kunna lösas med en klimatavgift för import till EU som kompenserar för att vissa länder inte tar ut en rimlig kostnad för den koldioxid som släpps ut vid produktionen. Det här är en viktig fråga som Kommissionen behöver utreda, och skulle kunna beskrivas som ett slags ”klimattull”.

Miljöpartiet har också föreslagit att en extra avgift ska tas ut när EU handlar med länder som valt att lämna Parisavtalet. Om USA nu lämnar så innebär det en brun konkurrensfördel för amerikansk industri. När andra tar sitt ansvar väljer USA att skaffa sig fördelar på klimatets bekostnad.

Fossilindustrins makt största hotet

En annan viktig fråga som jag arbetar med är att EU behöver ta tag i fossilindustrins makt över klimatbesluten. Med sina enorma resurser har fossilindustrin skapat sig inflytande över både EU:s och FN:s klimatpolitik. De som har ett ekonomiskt intresse av att fortsätta släppa ut fossilgaser ges fritt spelrum. Viktiga klimatåtgärder vattnas ur, försenas eller stoppas. Transparency International har pekat ut fossilindustrins makt som det största hotet mot mer ambitiös klimatpolitik. EU-parlamentet har krävt att FN ska ta tag i fossilindustrins påverkan att få tillstånd strängare regler för vilka som får delta i klimatsamtalen och påverka förhandlingarna. Men EU-kommissionen har hittills bromsat försöken. Nästa chans att förändra är i december under klimattoppmötet i Katowice, Polen.

Det räcker inte att vara bäst i klassen om alla andra skolkar. Junckers tal är återigen en bekräftelse på att EU-kommissionen inte ger klimatkrisen den vikt som situationen kräver. För att få EU att öka takten behöver vi i miljörörelsen bli fler och trycka på. För besluten sker inte i ett vakuum. Aktiva medborgare som höjer sina röster är avgörande. Det är dags att få EU:s ledare att tar klimatfrågan på allvar.