Bloggpaus råder, men att lägga ut ett lyckat inlägg från riksdagens talarstol är ju inte att blogga på riktigt.
***
Fru talman! Alliansens representanter har talat rätt mycket om att de vill att Sverige ska vara en del av EU:s kärna. De har talat om att man ska arbeta aktivt. Men när det gäller den konkreta handlingen har det inte blivit så värst mycket, framför allt inte i de stora frågorna.
Det exempel som nämns oftast och med högst röstvolym är att man talar om att man deltar oftare på EU:s ministerrådsmöten än den föregående regeringen gjorde. Jag vet inte om det är ett bra mått på politisk aktivitet att man oftare i egen hög person flyger till ministerrådets möten. Jag tror inte att politisk aktivitet enbart kan mätas i den mängd koldioxid man släpper ut för att åka på möten.
Om Cecilia Malmström åker till Bryssel för att sitta och hålla tyst om EU-konstitutionen – kunde hon då inte ha skickat en statssekreterare i stället?
Inom parentes sagt brukar jag inte försvara Socialdemokraterna. Men det går att skicka statssekreterare på de här mötena. Det var det Socialdemokraterna gjorde när de tyckte att det verkade vara en rimlig prioritering. Jag tror att när nyhetens behag med allt Brysselresande som ministrarna nu ägnar sig åt har lagt sig lite så tror jag att de kommer att skicka statssekreterare i lite större utsträckning än vad de gör nu. Jag lovar i alla fall att inte kritisera dem för att deras intresse för EU-arbetet har minskat och för att de gör en bättre prioritering än de kanske gör i dag.
Men det är inte regeringens tystnad i Bryssel som upprör och oroar mig. Det som är oroande är regeringens tystnad här i Sverige om de stora EU-frågorna. Jag var, som många andra ledamöter, i Bryssel förra veckan. Där talades det väldigt mycket om EU-konstitutionen. Det talades om förslag att sockra konstitutionen med lite tillägg – det kallades treaty plus – så att det lättare skulle få oss att svälja den. Den alternativa metoden för att få folk att svälja den lättare var att hugga bort bitar av den – det kallades treaty minus. Man talade också om den mer vettiga modellen att utlysa ett nytt konvent och försöka skriva ihop en ny och bättre text än den som ligger på bordet.
Här i Sverige däremot verkar regeringen agera som om den här debatten inte existerar. Regeringens åsikt är att det är bra, vi behöver inte göra något, det som ligger på bordet är bra och det ska antas utan ändringar. Man ignorerar den debatt om förs ute i Europa. Det verkar som om regeringen inte har några åsikter. Den är tyst här också.
Nu är jag helt övertygad om att regeringen faktiskt har en åsikt. Jag misstänker i varje fall starkt att det finns flera ministrar som faktiskt tycker något om de här frågorna. Men utåt verkar regeringens inställning till EU-debatten vara att vi ska låtsas som om det inte förs någon diskussion och att svensk EU-debatt ska bestå av att Cecilia Malmström åker runt i landet och säger att allt är bra. Men så är det inte.
Det var en ledamot från Folkpartiet som pratade om att vi behöver en ny folkomröstning om EMU därför att saker och ting har förändrats så otroligt mycket. Hon hänvisade till utvidgningen, som ju alla ändå kände till var på väg när folkomröstningen hölls. Hon hänvisade till att Slovenien har gått med i EMU, vilket är en stor förändring för Slovenien, men i vårt perspektiv är det inte så stort. Hon hänvisade till att ministrarna nu oftare sitter tysta på ministerrådets möten därför att det är fler medlemmar. Saker och ting har förändrats, och de har förändrats tillräckligt mycket för att man ska ha en ny folkomröstning om EMU. Jag välkomnar en ny folkomröstning om EMU. Vi skulle vinna den också. Jag välkomnar en ny folkomröstning om EU-medlemskapet, och jag hoppas att vi skulle vinna den också.
Om det nu är så oerhört stora förändringar som har skett i och med utvidgningen är den stora frågan: Borde inte de förändringarna kunna motivera att man tar en seriös diskussion om EU-konstitutionen som skrevs ihop innan utvidgningen? Det behövs en seriös diskussion där man börjar om på nytt. Det fördrag som finns kommer att falla en gång till. Förr eller senare måste regeringen och alla vi andra ta den debatten.