Statsvetaren Tommy Möller skriver om folkpartiet på DN-debatt och utvecklar bland annat ett intressant resonemang om de allvarliga problem ett litet parti kan få av att vara med i en koalitionsregering.

När den förra borgerliga regeringen mötte väljarna 1994 behöll moderaterna sina 80 mandat medan folkpartiet, centern och kristdemokraterna tappade 22 av de 90 mandat de haft tillsammans.

Det finns ingen självklar logik som gör att det ännu en gång behöver bli så. Men historiska fakta talar ett brutalt språk. Sedan den allmänna rösträtten infördes har partier som spelat en undanskymd roll i koalitionsregeringar – i den meningen att de ingått i regeringen utan att ha haft statsministerposten – vid 13 tillfällen mött väljarna och i samtliga fall utom två har det resulterat i valförlust.

En omständighet som kan vara värd att uppmärksamma i detta sammanhang är de svårigheter som följer med att vara partiledare och samtidigt statsråd. Intrycket så här långt är att partiledarna för de tre mindre partierna varit sparsmakade med att framträda som allmänpolitiker. Det sammanhänger med att det endast är den partiledare som också är statsminister som med självklar auktoritet kan företräda sitt parti på alla politikområden. Som övrigt statsråd är det betydligt svårare: det är förknippat med vissa politiska risker för ett sådant att uttala sig om frågor som sorterar under andra departement än det egna, även om vederbörande råkar vara partiledare.

Som opinionsmätningarna ser ut nu verkar det som att vi miljöpartister också måste lära oss hantera det här problemet efter nästa val.