Nu är den allmänna motionstiden över för den här gången, och under årets treveckors maraton har jag skrivit under cirka 30 motioner.

Motionerna om undantag från EMU, att utreda EU-medlemskapets kostnader, nej till EU-grundlagen, tillåta fildelning, förbjuda uranbrytning, sänka riksdagsarvodet, och höja studiemedlen är gamla bekantingar som uppdaterats. Helt nytt för i år är däremot att jag motionerar om en politik för lycka, bättre strandstädning och att Forum för Levande Historia ska läggas ned…

En annan bra motion – som Ulf författade delvis tack vare att Helene Stiernstrand i mp-Göteborg påminde mig om att den måste skrivas – handlar bland annat om att polisen inte ska ha rätt att gripa gömda flyktingbarn i skolan.

Vår partimotion om jämställdhet är för övrigt väldigt bra, och kommittémotionen om att friskolor som missköter sig ska kunna stängas direkt kommer nog att göra en del människor glada.

Så varför skriver vi då alla dessa motioner? Det krävs ju nästan ett mindre underverk för att oppositionens motioner inte ska bli avslagna på ren slentrian. I första hand handlar det om att visa var partiet står, väcka debatt, och tvinga de politiska motståndarna att avslöja var de står, som till exempelvis när det gäller uranbrytningen.

Och om förslagen i en motion är bra så finns det en hygglig chans att de kommer tillbaka i proposition från regeringen några år in i framtiden. Men det är i så fall en ren bonus.