Måndagen den 27 november beslöt ”EU” förlänga tillståndet för glyfosat, det aktiva ämnet i bland annat bekämpningsmedlet RoundUp. Det råder många och delade åsikter om det beslutet var förnuftigt eller skandalöst. De aspekterna har varit belysta och debatterade. Men vem som var ”EU” i det här sammanhanget är inte lika enkelt att förstå.

Noga räknat blev glyfosat godkänt av en appellationskommitté, också kallad omprövningskommitté, efter att kommittén för växter, djur, livsmedel och foder inte hade kunnat enas. Den här kommittén blev i sin tur inkallad då frågan om glyfosats vara eller inte vara var delegerad till EU-kommissionen att besluta om, fast det egentligen är rådet (EU-staternas regeringar) och Europaparlamentet som är de egentliga lagstiftarna i EU…

Förvirrad?

Det kan bli mycket värre.

Om heller inte omprövningskommittén kan enas i känsliga godkännandefrågor tas besluten av tjänstemannaorganet EU-kommissionen, som också är det ursprungliga förslagsställaren. Det skedde 17 gånger under 2015 och 2016, enligt den nya rapporten ”Vem bestämmer egentligen – en studie om kommittologin i EU” som jag presenterar idag.

Kommittologin har en betydligt större omfattning än de flesta politiker känner till. Under 2015 fanns det i allt 280 beslutande tjänstemannakommittéer i EU som beslutade i 1 726 olika ärenden. Det finns många exempel på tekniskt komplicerade, men politiskt viktiga beslut som har fattats av EU:s kommittéer, dit hör godkännandet av bekämpningsmedlet amitrole – förbjudet i Sverige sedan 1970-talet, men godkänt igen på grund av EU och inte stoppat förrän 2016 – och tillstånd för genetiskt modifierad majs, tillstånd för bekämpningsmedlen neonicotinoider som anses hota bikolonier och utsläppsgränser för kväveoxider från dieselmotorer – aktuellt i det uppmärksammade ”Diesel-gate”.

Kommittologin eller kommittéförfarandet kan förklaras och till dels försvaras. Det är inte orimligt att tjänstemän med expertkunskaper förbereder tekniska beslut och att företrädare för olika ekonomiska och samhälleliga intressen får möjlighet att kommentera förslagen.

Förutsättningen är att processen är öppen och förståelig och att det sker en klar och tydlig koppling mellan fattade beslut och ett politiskt ansvar.

Här återstår det mesta att göra.

Kommissionen har nyligen lanserat en särskild hemsida i ämnet– ”Interinstitutionellt register över delegerade akter”. Den ser ut att vara rätt tänkt, men illa utförd. Registret är inte sökbart på svenska och tämligen svårt att navigera i om man inte redan vet vad man skall leta efter.

Allvarligast är att de tillgängliga upplysningarna i registret är rensande från uppgifter om vem som har deltagit i beslutsfattandet och inte minst hur de har röstat.

En öppenhet som inte kopplar beslut med ansvarstagande blir meningslös. Det är inte rimligt att ländernas röster är hemliga.

Kommittémötena måste också annonseras ut innan de har ägt rum och varför inte streamas live på nätet som numera sker vid ministerrådets möten?

Beslutet att förlänga tillståndet för glyfosat blev möjligt efter att Tysklands representant i omprövningskommittén röstade för ett godkännande som miljöminister Barbara Hendricks var emot, ett godkännande som enligt kansler Merkel inte var förankrat i regeringen. Detta vet vi tack vare intensiv mediebevakning. Men det finns inga mekanismer i EU-systemet som skulle ha gjort den kovändningen känd om den inte hade blivit ett slagträ i de tyska regeringsförhandlingarna.

Det är hög tid att kommittéförfarandet i EU dras fram i ljuset. Allt för många av de frågor som avgörs i kommittologin är politiskt känsliga, och förtjänar att fattas av folkvalda politiker, under förhållanden som gör det möjligt för väljarna att utkräva ansvar.

Som EU-parlamentariker arbetar jag för att reformera kommittologin. Fram tills nu så har den varit dold i EU-byråkratins skuggor. När nu Diesel-gate och glyfosat-frågan sätter strålkastarljus på problemen är det möjligt att förändra.

Demokrati är lite för allvarligt för att läggas ut på ämbetsmannaentreprenad.

Max Andersson (MP)

EU-parlamentariker