Nu är det ett år sedan Brexit-omröstningen, Jag skriver i ETC om det oroande läget i förhandlingarna och om ett hopp för framtiden.
Så kan vi undvika en ”car crash Brexit”
Det är nu ett år sedan Storbritannien röstade för ett utträde ur EU. Resultatet var en chock för Europa och läget nu vid starten av utträdesförhandlingarna är oroande. Storbritannien är så tätt sammanvävt med EU att det blir svårt att nå en bra uppgörelse inom de två år som utsatts. EU:s förhandlare driver en hård linje, medan premiärminister Theresa May bestämt hävdar att ”no deal is better than a bad deal”.
Risken finns att parterna står helt avtalslösa i mars 2019. Det innebär att många brittiska varor inte får föras in i EU och att det kan bli kilometerlånga köer vid gränserna. Och hundratusentals svenskar i Storbritannien och miljoner andra som hamnar på fel sida gränsen riskerar att förlora sociala rättigheter som vård, skolor, försäkringar, pensioner.
Ingen skulle tjäna på en sådan utveckling. Men kanske finns nu nya möjligheter att undvika ett sådant scenario. I den brittiska valrörelsen talade Theresa May för en ”hård Brexit” men åkte på ett nesligt bakslag, medan Labourledaren Jeremy Corbyn förespråkade en mjukare linje som bidrog till hans framgång. Frågan är nu om den brittiska regeringen är beredd att tänka om?
I EU-parlamentet arbetar jag för att utträdet sker på rättvisa och rimliga villkor, och för att vi ska ha goda relationer med Storbritannien efteråt. Det är viktigt att landet blir kvar i samarbeten som Parisavtalet och OECD-reglerna mot skatteflykt. Det vore också en stor fördel om britterna kan fortsätta vara en del av den inre marknaden genom EES-avtalet, men det förutsätter att deras regering överger idéen om en ”hård” Brexit.
Det faktum att ett land valt att lämna unionen borde vara en varningsklocka för EU, men det är illavarslande att stora delar av EU:s ledning slagit dövörat till. Brexit skulle i bästa fall kunna bli starten på en process som reformerar unionen. En av anledningarna till att en majoritet av britterna röstade för utträde är att EU har stora demokratiska brister. Unionen är alltför centraliserad och starka ekonomiska intressen har fått allt för mycket inflytande.
Vi behöver ett striktare regelverk för lobbyismen som tyglar de ekonomiska särintressena, och vi behöver decentralisera och demokratisera. Jag vill se en utveckling av ett mer flexibelt EU där länder, inom rimliga gränser, kan skapa nya samarbeten inom unionen utan att alla länder måste vara med. Vi skulle kunna förenkla samarbeten vad gäller en mer ambitiös klimatpolitik, internationell tågtrafik, bättre skydd för konsumenter och så vidare.
Men starka krafter ser hellre ”ett EU i två hastigheter” där kärnländerna Tyskland och Frankrike bygger ett allt tätare samarbete som på lång sikt leder till ett slags Europas förenta stater. Den modellen innebär att några går före och andra behöver haka på senare. Det är samma tanke som med valutaunionen, där EU-kommissionen förutsätter att Sverige skall gå med förr eller senare – oavsett vad svenska folket tycker. Det är inte en rimlig väg framåt.
Jag vill ha ett EU där flexibiliteten går i båda riktningarna, och där länder kan gå ihop i samarbeten som har tydliga regler om att det går att lämna ett projekt efter ett antal år under ordnade former.
Ett flexibelt EU skulle göra det lättare att samverka även med länder utanför EU, som Norge och Schweiz och länder i Östeuropa. Redan i dag är Norge med i Schengen och flera andra samarbeten. Ett mer öppet och flexibelt EU handlar till stor del om att bejaka en utveckling som redan existerar.
På detta sätt skulle även Storbritannien kunna samarbeta med Sverige och grupper av länder i EU på många områden. Kanske kan vi i stället för en hård ”car crash-Brexit” få en mjuk övergång till ett Europa med ett flexibelt samarbete. Låt oss använda ettårsdagen för Brexit-omröstningen till att tala om detta.