Max Andersson

Handelsavtal låser fast privatiseringar i Sverige

Trots massiv kritik från fackförbund, forskare och miljöorganisationer tycks en majoritet i EU-parlamentet redo att på onsdag godkänna ett omfattande handelsavtal med Japan (Jefta). Beslutet riskerar att få långtgående konsekvenser för såväl Sverige som EU, skriver jag tillsammans med Valle Karlsson, Seko, och Daniel Suhonen, Katalys i Svenska Dagbladet.

I kölvattnet av Donald Trumps nyckfulla protektionistiska politik har EU intensifierat sitt arbete för att ingå en stor mängd så kallade frihandelsavtal. Senast i raden är ett avtal med Japan, ett avtal som täcker närmare en tredjedel av världens BNP. Men avtalet handlar inte primärt om att sänka redan låga tullar, utan om något helt annat – nämligen att institutionalisera stora företags intressen och påverkansmöjligheter på framtida lagstiftning. EU-kommissionen utnyttjar nu framgångsrikt den onyanserade debatt som uppstått för att i frihandelns goda namn baxa igenom den här typen av kontroversiella avtal – trots att avtalen har ytterst lite med frihandel att göra.

Att det i stället rör sig om ett avtal som i första hand är tänkt att gynna redan starka kommersiella intressen är plågsamt uppenbart i avtalstexten. Precis som i det kritiserade Ceta-avtalet med Kanada, är Japanavtalets avsnitt om fackliga rättigheter och hållbar utveckling undantaget från de påföljder som gäller på avtalets andra områden. Tyvärr går utvecklingen rentav åt fel håll. Ett flertal miljöorganisationer och fackförbund har poängterat att skrivningarna till och med är svagare än i Ceta. Att EU återigen, trots negativa erfarenheter från tidigare avtal och en omfattande samhällsdebatt, undantagit kapitlet från avtalets sanktionsmekanism visar att de paragrafer som är tänkta att skydda arbetare och miljö ytterst är ett spel för galleriet.

Lika problematiskt som frånvaron av adekvat skydd för miljö och arbetstagares rättigheter är avtalets tjänstekapitel, ett kapitel som är så krångligt att få lagstiftare till fullo verkar förstå vad de beslutar om. De senaste åren har EU vänt upp och ner på den logik som gällt för tjänsteliberalisering i tidigare avtal. I stället för att peka ut de sektorer som ska vara tillgängliga för japanska tjänsteleverantörer (positiv listning) lämnas alla sektorer per definition öppna (negativ listning). Därigenom binds som regel alla sektorer av avtalets åtaganden om att inte återinföra monopol eller på annat sätt begränsa ”marknadstillgången”. EU och Sverige har på flera områden gjort undantag från dessa åtaganden men dessa reservationer är i flera fall ytterst bristfälligt formulerade och ger därmed begränsat skydd för sektorer som vård och omsorg.

Avtalet innehåller även stoppklausuler som innebär att Sverige som regel lovar att inte återkommunalisera eller på annat sätt dra tillbaka misslyckade privatiseringar. Dessutom låser avtalet in även framtida avregleringar. Skulle en högerregering exempelvis privatisera Systembolaget låses denna avreglering in och blir omöjlig att dra tillbaka utan att bryta mot avtalet, även för en framtida regering. Enligt avtalets logik kan graden av privatisering således som regel bara öka, inte minska, varvid Sveriges politiska manöverutrymme riskerar att väsentligen begränsas.

Dessutom inrättas genom avtalet en dialog om så kallat regulativt samarbete, där EU och Japan ”förhandsgranskar” ny lagstiftning i syfte att minimera dess handelsstörande verkan. Ett sådant detaljerat samarbete är extra problematiskt när det bedrivs inom ramen för ett handelsavtal. Stora kommersiella särintressen ges via den kommitté som upprättas privilegierad tillgång till och påverkansmöjligheter på framtida lagar och regler. Dessa bestämmelser om regulativt samarbete premierar elimineringen av upplevda handelshinder på bekostnad av alla andra samhällsmål och sker utan tillräcklig insyn från demokratiskt valda organ.

Särskilt problematiskt är samarbetet när det gäller finanssektorn. En rad kända professorer, däribland nationalekonomen Thomas Piketty, menar att avtal som Jefta riskerar att omintetgöra de framsteg som gjorts sedan finanskrisen när det gäller att reglera finanssektorn. De varnar för att staternas förmåga att aktivt ingripa för att förhindra och begränsa nästa finanskris potentiellt kan äventyras.

Det är ett grundläggande demokratiskt problem att denna typ av omfattande regler och åtaganden som bakbinder medlemsstaterna göms i tusensidiga handelsavtal författade på svårgenomtränglig juridikprosa. EU genomför i detta nu en mängd liknade förhandlingar om nya avtal som både låser in privatiseringar och ger företag rätt att förhandsgranska samt (om än inte i fallet med Japan) stämma stater som lagstiftar i allmänhetens intresse. Att den svenska regeringen skrivit under detta avtal utan att genomföra någon som helst konsekvensanalys är anmärkningsvärt.

Vi lever i en tid då klimatkris, accelererande sociala klyftor och utrotning av ekosystem ställer enorma krav på förändring av vårt samhälle. Den överdrivna marknadslogikens devalvering av alltifrån medborgarskap till planetära gränser måste omvärderas. Fri och rättvis handel måste bli ett verktyg för att nå viktiga samhällsmål, inte ett självändamål i sig.

Avtalet med Japan är, trots dess storlek, bara ett litet steg på vägen i den omfattande agenda för handelsområdet som EU-kommissionen nu driver. Avsaknaden av debatt gör att dessa avtal kan drivas igenom på löpande band – trots det kontroversiella innehållet. Det är av yttersta vikt att denna utveckling börjar ifrågasättas.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker
Valle Karlsson
ordförande Seko
Daniel Suhonen
chef fackliga idéinstitutet Katalys

Genom att fortsätta använda denna webbplats godkänner du användandet av kakor. Information om vilka kakor som används och integritetspolicy.

Dina cookie-inställningar för denna webbplats är satt till ”tillåt cookies” för att ge dig den bästa upplevelsen. Om du fortsätter använda webbplatsen utan att ändra dina inställningar för cookies eller om du klickar ”Godkänn” nedan så samtycker du till detta.

Stäng