Max Andersson

Rapport från EGP-mötet

Nu i helgen var jag med och representerade miljöpartiet på det Europeiska Gröna Partiet rådsmöte i Tallinn tillsammans med bland annat Eva Goes, Peter Eriksson och Bodil Ceballos. Det här var mitt första rådsmöte och det uppfyllde förväntningarna. EGP lider av de internationella konferensernas vanliga problem med oklart syfte, bristande organisation, och programpunkter som främst existerar för att framträdande personer ska få hålla låda, men det verkar ändå som att det finns en probleminsikt och en önskan om att använda mötena till något vettigt.

Rådsmötet var fullt av seminarier och föredrag, och det inslag som imponerade mest handlade om det nya ungerska grönas valkampanj och hur de lyckades komma in i parlamentet och få 7,4 % knappt två år efter sitt grundande genom att vara ett tydligt alternativ. Jag gillar verkligen deras partinamn Lehet Más a Politika! som översatt till svenska betyder ”Politiken kan vara Annorlunda!”

Det var också intressant att höra tyskarna tala om sina opinionssiffror på över 20 procent. De räknar inte med att få så mycket i verkligheten i nästa val; ”19 % är mer realistiskt” som någon av de sade. Deras långsiktiga mål är att etablera sig som en verklig tredje kraft i politiken vid sidan av kristdemokraterna och socialdemokraterna, och de är på god väg att lyckas.

Diskussionen om socialdemokratins problem i västeuropa var också intressant. Även om våra svenska socialdemokrater tycker att det gick dåligt i år så ligger de ändå rätt bra till i en internationell jämförelse. Än så länge i alla fall.

Den konkreta politiska diskussionen om vilka resolutioner som skulle antas var dock inte riktigt lika inspirerande som seminarierna. EGP:s resolutioner är inte bindande, och eftersom besluten inte är i skarpt läge finns det många delegater som röstar för förslag med oklara konsekvenser bara för att det låter bra. Jag har upplevt liknande fenomen tidigare i politiska sammanhang, till exempel på Grön Ungdoms Förbundsråd på den tiden det stormötet brukade överösa miljöpartiet med kongressmotioner, och även om det känns välbekant och lite hemtrevligt så är det inte riktigt mitt ideal om hur ett internationellt parti borde arbeta.

När det gäller resolutionerna så var jag mest intresserad av NATO, nätneutralitet och Green New Deal. Fransmännen försökte stoppa in ett helt omotiverat tilläggsyrkande om att det behövs ett gemensamt europeiskt försvar i en resolution som egentligen skulle handla om NATO och kärnvapennedrustning. Vår riksdagsledamot Bodil Ceballos tog tag i den här frågan för den svenska delegationens räkning, och efter att Estland och Portugal protesterat i plenumdebatten blev det nedröstat med stor majoritet. Fransmännen kommer dock att lyfta frågan igen till nästa möte.

När det gäller nätneutraliteten så hade tyskarna lagt ett förslag om nätneutralitet som utgick från att internetoperatörer aldrig någonsin ska ge någon information företräde framför någon annan. Det låter bra när man säger det, men ibland behöver internetoperatörerna göra undantag från den principen för att saker och ting ska fungera. Det är till exempel helt orimligt om nödsamtal inte kan kopplas fram bara för att det är för mycket YouTube-klipp som väntar på nedladdning. Jag skrev om hela förslaget, och efter en viss förhandling med tyskarna kom vi fram till en ”konstruktivt otydlig” kompromiss som kunde antas enhälligt.

En annan bra förändring jag fick in i resolutionen om nätneutralitet är att Europeiska Gröna Partiet numera uppmanar alla länder att säkra nätneutraliteten på nationell nivå. Tyskarnas ursprungsförslag talade enbart om EU-nivån, och de hade glömt bort att det finns mycket som kan uträttas i varje land för sig. En liten men trevlig seger för miljöpartiets EU-kritik, även om det hade varit ännu bättre om mer än en bråkdel av delegaterna hade vetat vad nätneutralitet är för något.

När det gäller den nya ekonomiska politiken så lyckades vi dock inte lika bra. Förslaget om en Green New Deal togs ursprungligen fram inför EP-valet och då handlade det om att möta den ekonomiska krisen med klimatinvesteringar som skapar jobb – en slags modern klimatkeynesianism – men den nya Green New Deal har breddats och blivit betydligt spretigare. Det finns många bra idéer om allt möjligt från nya sätt att definiera välfärd till hur man motverkar bankkriser, men också några dåliga förslag, och en hel del detaljer som jag inte är kompetent att bedöma om de vettiga eller inte. (Om jag uppfattade voteringen korrekt så antogs till exempel tilläggsförslaget om att EGP bör verka för ett förbud mot”leveraged short-selling” på aktiemarknaden. Det förslaget är säkert värt att diskutera, men det innebär inte att det bör antas utan diskussion.)

Lyckligtvis är det dock ingen större katastrof om det antas dåliga detaljförslag i resolutionerna på rådsmöte, eftersom ansvarstagande politiker i medlemspartierna har full frihet att ignorera dem. Men helt klockrent är det inte.

Resolutionen om Green New Deal gick även in på det allvarliga problemet att EMU inte fungerar. Det senaste året med den grekiska krisen och bostadsbubblorna i Spanien och Irland har gjort det uppenbart att det uppstår allvarliga spänningar i en valutaunion där medlemsländernas ekonomier fortsätter att utvecklas i olika takt. Den lösning som förespråkas i GND-resolutionen är införa en gemensam europeisk finansminister, mångdubbla EU-budgeten och ge EU rätt att besluta om medlemsländernas egna budgetar. (Det sista förslaget är dock skrivet på ett så oklart sätt att det är osäkert vad delegaterna egentligen röstade på.) Miljöpartiet står inte bakom de här förslagen och vi valde därför att rösta nej till den nya Green New Deal resolutionen.

Det mest spännande med hela rådsmötet var definitivt att se hur den nya Green New Deal utvecklade under processens gång. Slutresultatet blev inte bra, men det förbättrades betydligt på vägen, och det var till stor del tyskarnas förtjänst. Till exempel fick vi bort skrivningar som doftade protektionism, och i tilläggsförslaget om att mångdubbla EU-budgeten hade man vänligheten att plocka bort uttrycket ”federalt” även om man inte ändrade substansen. Det roligaste var dock när tyskarna förklarade att de skulle rösta nej till hela GND om man inte tog bort ett förslag om att sälja EU-obligationer för att få in pengar till klimatinvesteringar. Det där med att finansiera utgifter genom att låta sedelpressarna gå varma är fortfarande ett känsligt ämne i Tyskland, och jag är väldigt glad att de ser till att hålla de grönas ekonomiska politik på rätt köl.

En annan inspirerande sak var att se hur rådsmötet lyckades hantera mer än 60 ändringsyrkanden bara på Green New Deal under mer eller mindre demokratiska former. Man hade ett bra jämkningsarbete i utskottet kvällen före, och de gjorde att de 40 förslag som bedömdes som okontroversiella kunde betas av i ett enda klubbslag. Det sägs att EGP:s röstningssessioner brukade vara ganska frustrerande tillställningar förr i tiden, men i så fall har de skärpt till sig rejält.

På nästa rådsmöte kommer vi bland annat diskutera om hur man avslutar kriget i Afghanistan. Åsikterna skiljer sig rätt mycket mellan partierna där också, och jag tror att det kan bli en väldigt spännande diskussion.

Andra miljöpartister om EGP:s rådsmöte: Hans Andersson

6 tankar om “Rapport från EGP-mötet

  1. Per Almgren

    Det verkar uppenbart att behovet av en utbildning om hur samhällsekonomin verkligen fungerar är minst lika stor i andra länders gröna partier som i vårt svenska mp. Det är verkligen synd att inte en majoritet av partiledningen anser att det är värt att sätta sig in i detta, bl a nödvändigheten av en räntefri ekonomi.
    Per Almgren

  2. Stenberg

    Värdefullt med en så utförlig rapport, tack.

    Shortselling på aktiemarknaden bör helt klart motverkas men det är svårt att se hur. Det handlar om en inverterad spekulation där man tjänar pengar på att värdet sjunker. En grov förenkling:

    Jag lånar en aktie av dig som är värd 10 kr, säljer den för 10 kr, och omvandlar sedan lånet till ett köp när aktien är nere i 7 kr.

    Det skapar ett starkt incitament till extremt destruktiva beteenden. På samma sätt som privatiserad vård skapar incitament till att göra eller hålla människor sjuka skapar detta incitament till att förstöra bolags aktievärde, optimalt är såklart att shortsella en aktie och få bolaget att gå i konkurs.